Skendemokrati i skuldslavsamhället

Medan det pissas på arbetslösa, invandrare, ensamstående mödrar samt andra syndabockar så är den demokratiska diskussionen om penningsystemet nedtystat till ingenting. Banksystemet är i akut behov av att hitta syndabockar då deras fiktionsekonomi rasar då den endast är byggd på finansiell utsugning av den reella ekonomin med hjälp av diverse konstruerade pyramidspel (typ bo”marknaden”).  Se mitt föregående  inlägg samt inlägget Det finns ingen höger/vänster-politik bara finansparasitism  och Keynes är död i ett kredit/skuld penningsystem

Utöver dessa stora svarta tysta hål i demokratidebatten finns även andra demokratihål som Janne och jag diskuterade (tack Janne). Janne skrev:

”Hej

Satt idag och tänkte tillbaka på mitt 59 åriga liv när det plötsligt slog mig…..hur fungerade det här med permanenta pengar och icke-permanenta pengar när jag själv började använda pengar på allvar. Min första lön fick jag 1968 någon gång, ett brev som delades ut på arbetsplatsen med lönesumman i kontanter.
Under 60 och 70 talet så gick alla transaktioner till med kontanter (alla som jag känner till i varje fall). Jag tror till och med att när farsan köpte en ny bil (Volvo Amazon) för c:a 7.000 kronor 1965 så använde han kontanter. Husköp och sådant vet jag inte hur det gick till. Det fanns också checkar (tror jag) men dessa använde jag aldrig så jag vet faktiskt inte hur de fungerade.

Man tog alltid ut sin lön i kontanter, man betalade alla räkningar med kontanter. Efter sjukfall så hämtade man sin sjukpenning i kontanter. Vid sparande så gick man till postsparbanken med kontanter och satte in dem på en sparbanksbok. Skulle man använda sparpengarna så hämtade man ut dem i kontanter.

Så vad jag minns så fanns det inget annat än kontanter som ”den vanliga människan” använde sig av. Man kunde visserligen köpa saker på avbetalning men det var väldigt ovanligt, åtminstone i min bekantskapskrets.

Så jag funderar lite på skillnaden mot då och nu när det gäller det här med permanenta och icke-permanenta pengar.
Nu är ju 97 % av våra pengar icke-permanenta pengar.
Men hur stor procentsats var det på t.ex 60 -talet.

Och hur fungerade kreditexpansion på den tiden visavi hur det fungerar nu för tiden.
Alltså att bankerna skapade krediter/pengar ”ur tomma luften”.

Janne”

Jag svarade:

Jo, så kommer jag också ihåg att det var. Sommarjobbade på ett systembolag 1985 och fick kontanter i en bunt som las i en tom burköl-kartong där de andra anställdas löner också låg hopbuntade.

Jag vet inte heller att vanligt folk använde annat än kontanter. Antagligen var krediter något som större företag fängslades med då bankernas system med krediter hanterade stora belopp lättare än små belopp. Det är först med datorerna som bankerna kom åt att skuldsätta vanligt folk med sina krediter i större omfattning. Före dess var det omöjligt för bankerna att hålla koll på alla transaktioner – särskilt på microplanet, mellan småfolket och småföretagen. Krediter måste ju gå genom banksystemet – kontanthandling kan ske mellan folk och folk.

Den massiva hjärntvätt som skett för att få folk att tro att det enda sättet pengar kan skapas på är att bankerna skuldsätter allt och alla så maximalt som möjligt är otrolig – man kan inte annat än beundra denna hjärntvätts effektivitet i all sin perversitet.

Bankerna var tvungna att digitalt  flytta våra plånböcker till bankkontona för att vi skulle använda deras centraliserade krediter. Nu ligger våra plånböcker vidöppna på bankkontoren och allt du gör – var, när, vad du handlade etc- finns lagrat på deras plånbok som de låtsas vara din. Kan du tänka dig att du går in till grannen och öppnar din plånbok, tar ur alla dina kvitton och redogör precis när, var, vad och hur du handlade? Själva tanken är så sjuk att man skrattar åt den – men ändå har banksystemet fått oss att tro att just detta är den naturligaste saken i världen när vi använder deras kontosystem där endast krediter finns som de skuldförslavat hela samhället med.

När google får igenom sin fusion med banksystemet (som tydligen är ganska långt gånget i USA) så kommer t.o.m din mobil vara en del av banksystemets övervakning av ”din” plånbok (i den mån den längre är ”din” då krediterna i den är en del av bankernas skuldövervakningssystem). Google som dessutom registrerar allt om du använder deras sökmotor. Googles nya operativsystem Chrome OS kommer inte ha några program – ska du skriva brev etc så får du gå upp på deras servrar och använda deras ordbehandlingsprogram – allt sparas givetvis på obestämd tid även om du kastar något (precis som gmail funkar nu).
De kommer ha total koll på oss och vi har gett ifrån oss all frihet och integritet utan att ifrågasätta ett ord. Man kan faktiskt inte annat än beundra den effektivitet detta skett med.

Men krediter är ett otroligt sårbart system då allt måste ske genom centralbankens nät som förgrenar sig till de olika bankerna. Det är ett spindelnät på lerfötter som kan rasa när som helst.
Fysiska kontanter är decentraliserade – vi kan använda dem mellan folk utan att använda bankernas datorspindelnät som de fångat oss i. Så fysiska kontanter är ”störningssäkrare”.

Digitala kontanter (som skulle kunna ersätta bankernas skuldförslavningsinstrument – krediter) är lika centraliserat känsligt som bankernas krediter. De är dessutom lika perverterade när det gäller integritet som bankernas digitala krediter.

Men en diskussion om vi ska ha digitala kontanter kommer aldrig att tillåtas – lika lite som det faktum att våra liv sakta men säkert fastnat i kreditförslavningens digitala spindelnät. Ordet demokrati har blivit ett hån.

Tänkte om vi skulle göra ett blogginlägg tillsammans av det här också, Janne?

————–

Att få fångarna i skuldslavsamhället att slåss mot varandra – arbetslösa mot invandrare, ensamstående mödrar, företag etc är skendemokratiska syndabockspel som förslavarna  – de skyldiga bankparasiterna till att vi knappast har någon reell ekonomi kvar – använder för att skyla sina brott – ekonomin är en naken kejsare och de skyldiga är penningvävarna som gjort skuldträlar av alla. Gå inte på det – kolla istället vilka som egentligen drar i trådarna och varför de drar! Att pissa på de små är inte demokrati!

ekot dn12 svd12 ex1 ab1 svt  skendemokrati

44 thoughts on “Skendemokrati i skuldslavsamhället

  1. Jodå, så var det ju, att man hade i princip alltid kontanter förr. Jag minns dessutom hur vicevärlden, som han kallades som skötte fastigheten, kom hem till oss varje månad och kasserade in hyran i kontanter från föräldrarna. Det försvann någon gång under 50-talet då man började betala hyra via posten.

    Jag fick också min lön, pengarna i ett kuvert när jag började jobba 1960. Vad mera, på detta lönebesked kunde jag se hur mycket jag hade betalat in i skatt, i sjukförsäkringsavgift och i pensionsavgift. Minns inte exakt när men på 70-talet tror jag, lade regeringen om det här systemet så att pensions- och sjukförsäkringsavgiften bakades ihop och lades som ”arbetsgivaravgift”, alltså pengar som företagen idag vill försöka få oss att tro är deras pengar, medan de där avgifterna i själva verket är lön. Samtidigt försvann redovisningen av hur mycket vi betalar in till dessa försäkringar. Idag kan regeringen således lura folk genom att kalla utbetalningar därifrån för ”bidrag”. De flesta har ingen aning om att de betalar avgifter till försäkringarna och att storleken på dessa har förhandlats fram mellan fack och företag, att stora delar av arbetsgivaravgiften är deras egna framförhandlade lönepengar alltså, inte företagens pengar.
    Ja, så fick man ju en skaplig ränta på pengarna, för den tiden alltså, om man sparade på sparkonton och skillnaden mellan inlåne- och utlåningsräntan var inte så hög. Några procent om jag inte missminner mig.

    Men redan i början av 60-talet började en del företag, försäkringsbolagen ex. som jag arbetade på ett då, dela ut checkkonton till de anställda och betala lön via dessa, därefter kunde vi handla med checker. Det var fortfarande lite exklusivt att betala med check, som bara de rika hade gjort tidigare. Det kostade inget extra och man fick faktiskt en ränta på chekkontot. Under 80-talet började bankerna styra över folk till kontokorten. När så datoriseringen slog igenom i stor skala, och efter kraschen i början av 90-talet, började bankerna ta betalt för alla tjänster de tillhandahöll, för de hade ju råkat så illa ut i kraschen och ”behövde bygga upp sin solvens igen!!”, varför de började gå med enorma vinster ganska snart och det var efter denna krasch som bonusarna började dyka upp och närma sig fantasisummor.

    Nu började det kosta att låta bankerna förvalta våra pengar att ta ut kontanter etc. Så försvann också räntan på lönekontona, som de flesta hade nu. Därefter började bankerna ta avgift för checkerna, för att styra bort alla från sådana och använda kort istället. När de flesta gjorde det så började bankerna ta avgifter för kontokorten. Nu tar man avgifter för att vi betalar räkningar via bankerna, för att styra över oss till att använda nätet istället, så att de kan lägga ner bankkontor och idag tar de avgifter för uttagen på kontona, men via de affärer där man handlar med korten. Så fort de flesta går via nätet kommer det att kosta det också. Dessutom började de ta betalt för kontobeskeden också och företag började ta betalt för att skicka en räkning!!

    Men, hus köpte ju folk med lån även förr, fast de då var tvingade att bidra med en ganska stor summa sparade egna pengar (vilket ju har införts igen). Så när jag var ung var det en omöjlighet för unga människor, om de inte var rika eller hade rika föräldrar, att bygga en villa. Att köpa en ”begagnad” var ännu svårare och dyrare eftersom sådana inte kunde köpas till subventionerat pris. Nybyggandet subventionerades däremot.

    Bil köpte man på avbetalning, liksom andra dyrare varor, som TV, kylskåp mm, med banken som mellanhand och kreditgivare. Denna kredit ordnade oftast försäljaren med.

    • Så var det, Kerstin! Men bankerna har aldrig ”lånat” ut några pengar. De har skapat krediter från luften och skuldförslavat så mycket de kan med – men inget har de ”lånat” ut och det finns ingen ”kreditgivning” -allt är ett stort tagande. Det är klart att bankerna velat maximera skuldförslavandet och med datoriseringen har de lyckats.

      Man kan låna till hus utan att använda påhittade bankkrediter som trissar upp priserna – den ärliga banken JAK är exempel på detta (hade bankerna skött sig som JAK skulle aldrig den här fånigt höga bankmanipulerade priserna på bostäder skapats och skuldförslavningen i samhället varit betydligt lägre). JAK lånar inte ut påhittade krediter, JAK lånar ut centralbankspengar -kontanter – såsom alla banker borde göra. JAK är modellen som borde bestämma hur banker ska skötas.

      Kolla gärna i ekonomiprofessor Richard Werner där han berättar att det inte finns något som heter ”banklån” (som Janne hittade):

  2. Hej på er,

    Ville bara så här i det fina vädret förstöra dagen med ett litet inlägg. Det är ingen slump att våra pengar fungerar som de gör. Vi har ”politiska pengar” vars enda syfte är att genom skulder kunna kontrollera samhällets medborgare. Därför hjälper det inte att ha goda idéer om en ersättning till dagens penningsystem, av staten utgivna skuldfria pengar t.ex. Det vore enkelt för de styrande att förbjuda bankerna att skapa pengar av bara en fraktion av utlåningsbeloppet och i stället införa 100 procents täckningsgrad, men det görs inte.

    De politiker som vet hur detta fungerar, har nämligen inte för avsikt att släppa ifrån sig den makt som penningutgivningen innebär. De är bara intresserade av makt och gör istället allt för att grumla väljarnas föreställningar om hur, pengarna, maktens instrument fungerar. Det som behövs i Sverige, är som i Finland, ett nytt politiskt parti ( Lars Osterman) som för fram denna fråga i ljuset. Jag tror att nu är rätt tid, när folk börjar ana något inte stämmer i det politikerna säger, att göra slag i saken.

  3. …dock så om man tittar på statistik över penningmängden från SCB, tex M0 (sedlar och mynt hos allmänheten) gentemot M3 (totala penningmängden) så ser man att dessa mått sinsemellan inte ändrat sig nämnvärt sedan 1968. Observera det gamla måttet på M3 samt M0 nedan. M0 har gått från runt 10% av penningmängden till runt 5%, dvs inte så dramatiskt som man gärna vill tro…om jag nu tolkat tabellerna rätt….

    M0(1968) = 10 miljarder
    M3(1968) = 95 miljarder
    M0(2010) = 96 miljarder
    M3(2010) = 1940 miljarder

    • Tack, Nebbilio
      Jag tycker man blir aldrig blir riktigt klok på de där siffrorna. Samtidigt som M3 sägs vara 1940 miljarder är ju ”utlåningen” (påhittade skulderna är ett bättre uttryck) till bostäder 2 037 miljarder kronor.

      Sedan kommer ju själva cirkulationshastigheten. Kontanterna används i betydligt mindre omfattning nu än tidigare så andelen kontanter per tidsenhet är nog också en bråkdel av vad de var tidigare. Säg att kontanter används nu 10 gånger mer sällan så har flödet kontanter minskat på motsvarande sätt.
      Kontanterna nu är mer bara liggande buffertar åt bankerna (mot bankrusningar i fall folk kommer på att de nästintill inga pengar har – enda undantaget är den ärliga banken JAK) medan kontanterna hos allmänheten cirkulerar allt saktare.

      Till det vet man ju inte heller hur skuldsatt staten var förr. PK-banken (numer del av Nordea men var tidigare en sammanslagning av Postbanken och Sveriges Kreditbank – båda statligt ägda) kanske stod för mycket av ”skulder” till staten och då staten inte kunde vara skyldig sig själva var detta egentligen inte en skuld utan del av den permanenta penningmängden – d.v.s den totala skuldsättningen var troligen betydligt lägre.

      • Jag får heller inte ihop alla siffrorna helt och hållet. Mitt M3-mått ovan tex är det ”gamla M3”. Med dagens betydelse (ändrades 2007-2008 nån gång tror jag) av M3 så summeras den till 2200 miljarder.

        I sammanhanget så är den totala balansomslutningen för MFI (dvs svenska monetära finansinstitut) runt 10 300 miljarder (dvs de totala skulderna…och tillgångarna) varav utlåning (på tillgångssidan för banken) står för 7500 miljarder (resten värdepapper, derivat och annat…) och in- och upplåning motsvaras av 4 600 miljarder (på skuldsidan hos banken)…

        Jag vill förstå hur penningmängden kopplas till balansräkningarna ovan…men får inte riktigt ihop det…men det kommer nog!

      • Håller med! Där vi mer jordnära inte får ihop det hela, där finns den verkliga magin, dvs de rena påhitten baserat på tro…och som också rasar i samma stund tron tappas!

      • Japp! Kredit betyder ju ”tro på” på latin. Så det är ett ”tro på” kejsarens nya kläder spel där ordvrängeriet tjänar till att klä intigheten med oförståeligheter så att ingen vågar ifrågasätta.

      • Ja visst är det en poäng att folk inte ska förstå men de flesta av dessa är de som mest kommer bli besvikna ,de tror bara att de tillhör rätt club fast de är inte i den riktiga klubben.

  4. Bäste Herrar Lincoln och Nebbiolo!
    Det blir, så vitt jag kan se, en logisk kullerbytta om vi använder oss av 1940 (M3) resp. 2037 (skuld) som referensmått på luftbubblan!
    M3 innefattar således cirkulerande kontanter samt kontantinlåning i bank och i detta ingår den sannolikt vid varje tidpunkt, ju tidigare i kalendermånad desto större, korttida kontantinlåningen som består av anställdas transaktions-lönekonton.
    Med referens till Kerstins träffsäkra iakttagelse härovan om små bruna lönekuvert, så är ju dessa numera ersatta med en påfyllning i bank den 25e varje månad vilken vanligtvis brukar gapa tomt den 24e nästkommande månad och sedelprasslet är utbytt mot ett plastkort, vilket även i sig torde medföra att omsättningshastigheten i M0, cirkulerande kontanter, sjunker avsevärt.
    Dessa lönetransaktionskonton ser jag således som en märklig hybrid mellan cirkulerande kontanter och inlåning i bank, eftersom deras funktion endast utgör en ersättning för de rena cirkulerande kontanterna och tidsaspekten i inlåningen endast är cirka en månad.
    Det skulle alltså vara mycket intressant att få en tilförlitlig siffra på hur stor del av M3 vid varje givet tillfälle under godtycklig kalendermånad som består av behållning på dessa korttida lönetransaktionskonton.

    Och därifrån över till Bubblan med stort B.
    Jag kommer här endast att fundera lite över bostadsbelåningen…resterande skulder är antingen investeringskrediter sammanhängande med bostadsbelåningen, typ vitvaror, badrumsrenovering etc… eller direkta lyxkonsumtionslån och sådana gör sig bäst i Lyxfällan till allmänt straff och androm till varnagel! I det senare inräknas även med viss tveksamhet lån till bilköp.

    Varje utfärdande av kredit har ju koppling till en underliggande transaktion i realekonomin. Sedan om storleken av denna transaktion är riggad och luftfylld eller inte spelar för resonemanget ingen större roll eftersom krediten tages av köparen som således blir skuldsatt och likviden sker till säljaren, efter div avgifter till mäklare etc.
    Vi kan i den existerande situationen tänka oss att säljaren inte gärna säljer för ett pris understigande vad han själv en gång betalade och satte sig i skuld för. För säljaren uppstår alltså en realisationsvinst, som förmodligen kommer att bli beskattad, och han har således möjligheten att slutamortera sin skuld, d.v.s. döda sin kredit.
    I banken uppstår då följande situation, där vi förutsätter att objektet är pantsatt, att den ursprungliga säljarens kredit dödas samt tillföres därpå den nya köparens kredit vilken är i storleksordningen den gamla krediten + realisationsvinsten.
    D.v.s banken har ökat sin räntebärande fordran med ett belopp motsvarande den i den aktuella transaktionen realisationsvinsten utan att objektet har tillförts några som helst egenskaper som realt har ”ökat dess värde”…d.v.s luft!
    Vilket är då objektets ”reala värde”?
    Helt uppenbart är det för köparen värt det pris som betalas?
    Helt uppenbart är det för banken det värde som åsättes pantbrevet!
    Båda dessa värderingsgrunder är således subjektiva.
    Däremot nyproduktionskostnaden för byggmästaren + dennes affärsmässiga vinst skulle måhända kunna vara ett objektivt värde någonstans mellan tummen och pekfingret samt därefter tillkomande reinvesteringar och slutligen hänsynstagande till aktuellt KPI (konsumentprisindex) med byggår som bas.
    Taxeringsvärdet, vilket väl numera spelat ut sin huvudsakliga roll som fiskalt instrument, torde väl knappast kunna sägas vara objektivt eftersom detta, med ett antal års eftersläpningseffekt, i teorin skall spegla 75% av marknadsvärdet och detta marknadsvärde som synes innehåller en hel del luft!

    Bolåneskulden som bankens räntebärande fordran utgör alltså till absolut största del vid varje givet tillfälle den för varje objekt vid upprepade transaktioner ackumulerade realisationsvinsten!
    Och när bubblan punkterar gäller det att inte bli sittande med Svarte Petter!
    Så i slutänden kan till stor del instämmas i vad Lincoln tidigare uttalat som att vars och ens tillgångar utgörs till största delen av någon annans skulder!

    Därefter så finns det en hel del att säga om ROT och RUT och avdragsgilla räntor och liknande parafernalia…men det får anstå till annat tillfälle!

    • Tror det råder begreppsförvirring i ditt resonemang.
      .
      För det första så försöker jag konsekvens inte använda ordet banklån och i de fall jag använder ordet ”lån” för bankernas kreditpåhittning använder jag konsekvent citattecken för att markera att det inte är frågan om några lån utan påhittade krediter som bankernas skuldsätter allt med
      Rörande prissättningen på bostäder har jag kört det några gånger, man behöver inte dra in t.ex pantbrev. Så, ”here we go again”, rörande prissättningen på bostäder:

      Vid en husförsäljning har inte köparna pengarna utan ”lånar” av banken som inte heller har pengarna men kan hitta på från luften såsom kredit
      Så här har vi tre deltagare på denna ”marknad”
      1) en säljare (tillgångssidan)
      2) potentiella köpare (efterfrågesidan)
      och
      3)mellanhanden banken som vill sälja så mycket som möjligt av sin ”produkt” – dvs skulder skapade från ingenting
      Det är ingen marknad, det är skuldslavsrace där ”husägaren” får hyra huset av mellanhanden, parasiten=banken

      Och bankerna marknadsför bostadsinflationen, som är en följd av denna upptrissning, såsom ”värdeökningar” (samma skit med IT-bubblor, aktier, guld, etc). På så sätt får de människor att tro att alla kan bli rika bara de skuldsätter sig maximalt och går in i pyramidspelet och spekulerar. Sist ut blir svarte Petter.

      Svårare än så är det inte. Att dra in realisationsvinsten i hur skuldslavsauktionen kallat ”bomarknad” fungerar förvirrar mer än det skapar klarhet.

      Några begrepp du kanske också bör beakta.

      I ett rent skuld/kredit-system är ALLTID skulderna totalt sett lika stora som tillgångarna. Detta då en motsvarande skuld och tillgång, kredit, alltid föds (och dödas) på bankernas balansräkning i ett kredit/skuldsystem. Det betyder att om alla skulder betala finns inga krediter och således inga ”pengar” i samhället. I ett skuld/kreditsamhälle MÅSTE det således per definition finnas skuldslavar för att det ska finnas några pengar.

      Vidare:
      Krediter dödas(=amorteras) då ”skulden” betalas i kredit/skuldsystem. Krediter är således ickepermanenta – dvs dödliga. Krediter existerar enbart på bankernas konton och har ingen fysisk existens.’

      Kontanter kan finnas i fysisk form, sedlar och mynt. Då kontanter inte utgör skuld till någon (ok det finns de som vill påstå att staten skapar dem som krediter men det är bara ur ren bokföringsmässigt, staten kan inte gärna sätta sig själv i skuld). Då kontanter i sig inte är skapade genom att skuldsätta någon kan de inte heller dödas. Kontanter är således permanenta pengar.

      Kontanter är centralbankspengar och är en del av bankernas primärkapital (Tier1 för att använda fikonspråk) och utgör grund för bankernas kredit/skulduppblåsning. Bankerna själva ser inte sina påhittade krediter som pengar utan kräver att få varandras centralbankspengar vid t.ex en transaktion från Handelsbanken till Swedbank. Swedbank accepterar inte Handelsbankens krediter som pengar utan kräver att få Handelsbankens centralbankspengar, kontanter. Vi har således en massa olika kreditvalutor i Sverige – vi har Swedbankskronor, Handelsbankskronor, Nordeakronor o.s.v och alla ser de de andra bankernas krediter som fullständiga påhitt och kräver kontanter vid överflyttningar mellan bankerna. Den ”forex” enhet som växlar de olika bankernas kreditvalutor med centralbankspengar – kontanter – kallas RIX. Så om du flyttar 10 000 kr från ditt Handelsbankskonto till ditt Swedbankskonto så måste Handelsbanken gå till RIX och växla om sin kreditvaluta d.v.s Handelsbankskrediter till valutan som Swedbanks accepterar, nämligen kontanter. 10 000 kr i kontanter (eller centralbankspengar) överförs m.a.o från Handelsbankens centralbankskonto till Swedbanks centralbankskonto. Återigen inga krediter från en bank accepteras av den andra banken – det är totalt skilda valutor ungefär som dollar och Euro. Varje bank kan m.a.o liknas vid att vara ett eget land som bara handhar sina egna krediter och motvilligt växlar dessa mot sina fåtal riktiga pengar=centralbankspengar= kontanter.

      Kontanter ses således som pengar av en högre ordning än bankernas påhittade krediter av bankerna själva.

      Krediter kan vara mer eller mindre permanenta. Om, såsom i Japan, staten ”lånat” ut krediter till sig själv genom Postbanken är det ju egentligen ingen skuld eller kredit. Stats”skulden” i Japan kan ses som en del av det permanenta penningsystemet då staten aldrig behöver amortera (döda) skulden till sig själv. Så den Japanska statsskulden kan i realiteten ses som permanenta pengar. Så statsskuld behöver inte per definition vara något illa – det blir illa bara när privatparasitbankerna skuldsatt staten med fullständigt påhittade krediter.

      Lite lustigt är att i Sverige har bostadsslavarna rollen att upprätthålla permanenta krediter såsom i staten gör i Japan. Bankerna har tills nyligen gjort allt för att folk inte ska betala sina påhittade skulder till banken så att krediterna inte dödas. Att göra livslångt slaveri till bankerna genom att göra de påhittade skulderna så stora att de aldrig kan betalas av skuldslavarna är ju oxå ett sätt som kan ge en någorlunda permanent penningmängd. Problemet blir bara när pyramidspelet kallat bomarknaden rasar.

      Jag tycker, som sagt, att din text led mycket av begreppsförvirring och var förvirrande utan att komma någon vart.

      • Om alla människor flyttar runt pengar till varandra vad skulle hända då, är det negativt för bankerna eller är det bra för deras del?

      • Centralbankspengarna (varav kontanter är en del) är den reserv från vilka bankerna blåser upp sina bankkredit-valutor (handelsbankskronor, SEB-kronor, Nordea-kronor o.s.v).
        Enligt regler så måste de ha en viss reserv för att kunna hitta på sina krediter. Så i botten på alla banker (förutom JAK som inte blåser såpbubblor) finns bara en plutt centralbankspengar som sedan bankerna blåst upp till säg 100 gånger mer krediter.

        Så om du går till din bank, säg SEB och flyttar över 100 000 kr till JAK-banken så kan inte SEB ta från sin uppblåsta krediter då JAK inte accepterar SEB-krediter som pengar. SEB måste ge JAK av sin centralbankspengar (kontanter) som är en ynka plutt jämfört med vad de hittat på i krediter. Så SEB:s riktiga pengar, dvs centralbankspengarna, kontanterna, skulle ta slut väldigt snabbt om många flytta sina SEB krediter till JAK.

        Så det skulle bli som en bankrusning mot SEB om många gjorde det på en gång.

      • Bäste Lincoln!
        Jag kan faktiskt inte på något sätt se att jag skulle lida av någon begreppsförvirring!
        Och för övrigt så är vi ju i stort sett överens i alla stora delar av resonemanget på denna Din blogg, där jag f´resten inte har för avsikt att försöka pissa in något revir…
        Dela upp mitt förra inlägg i två delar: Den första delen av inlägget behandlar mina funderingar över hur stor del av bankernas inlåning som vid varje tillfälle består av de korttidsinlånade lönemedlen som står på vad jag kallar lönetransaktionskonton. Jag har själv ett sådant konto där arbetsgivaren sätter in min lön och som används för mina löpande transaktioner; boende, el, försäkringar, telefon, smör bröd ost och potatis i ICA o.s.v och som jag dessutom låter inneha en buffert på cirka en halv månadslön för oförutsett samt div. lyx av typen en Köpenhamnsresa när andan faller på och dylikt.
        Resterande avsättes till kapitalsamlingskonto och det är det som utgör det egentliga sparandet…eller den egentliga långsiktiga inlåningen i banken…så gammaldags är jag!
        Så som Kerstin berättade och såsom också Janne G har omtalat och som jag minns det från tonåren så fanns i den grå forntiden små bruna kuvert med klingande mynt och prasslande sedlar i stället för dagens plastkort kopplade till lönetransaktionskonton och jag är aningen nyfiken på hur stor del av bankernas samlade inlåning som vid varje tillfälle består av just denna typ av inlåning, vilken ju per definition inte kan ses som egentlig inlåning för långsiktigt sparande utan desto mer som en tillfällig förvaring inför transaktioner, samt hur pass detta påverkar faktorn V som omsättnings-hastighet i den monetära basen M0.
        Detta eftersom M0xV=PxY i den klassiska nationalekonomin och således därför en minskande omsättningshastighet av en minskande mängd centralbankspengar i så fall skulle leda till antingen en minskande totalproduktivitet i samhället och/eller en motsvarande minskning av den allmänna prisnivån…och i och med detta så halkar vi ju rätt in på Karl Marx!
        Om vi nu överhuvudtaget skall sätta någon tilltro till teoribildning inom ett så pass esoteriskt kunskapsämne som nationalekonomi?

        Så rörande första avdelningen i mitt inlägg kan det väl knappast råda någon begreppsförvirring!

        Därifrån över till Din Slutkläm om ”Några begrepp Du kanske bör beakta”…Inga nyheter där…vi är på det stora hela överens i det fundamentala!

        Dock!…Jag kanske bör ta min vända om de ackumulerade realisationsvinsterna en gång till, eftersom det är i detta mitt resonemang där våra uppfattningar tydligen går isär!
        Och för att förenkla det hela så skippar vi allt vad konsumtionskrediter till lyxkonsumtion heter samt skippar även pantbrev o.dyl resonemang utan håller oss rent och rakt till bostadsfinansierning. Då närmare bestämt privatpersoners villor och kanske till viss del bostadsrätter, även om dessa två på ett fundamentalt sätt skiljer sig vad gäller för den juridiska äganderätten respektive för endast begränsad besittningsrätt. Detta så länge som inte ännu boendeformen ”ägarlägenheter” vunnit insteg i vårt land.
        Varvid jag för övrigt ser uppblåsningen av bostadsrätterna som långt mycket allvarligare än dito för villor eftersom det i de förstnämnda endast är besittningsrätten som utgör transaktionsobjekt medan det i de sistnämnda de facto är den juridiska äganderätten som är föremål för transaktionen.
        Och detta alldeles oavsett resonemang om pantbrev.
        Så alltså…vad gäller racet om bostadsrätterna så är det faktiskt luft och ingenting annat än luft…

        Men det var alltså ackumulerade realisationsvinster vi skulle gå närmare in på en gång till!

        Byggmästaren bygger en villa 1980 som för köparen A kostar 400.000.
        Köparen A sätter in 50.000 kontant och lånar 350.000.
        Bank X skapar en kredit på 350.000 och överför till Byggmästaren vilken också erhållit 50.000 kontant från köparen.
        Vi befinner oss här i realekonomin eftersom Byggmästaren vill ha dessa pengar insatta i Bank Y och Bank X således är tvungna att hosta upp 350.000 i centralbankspengar att överföra till Bank Y.
        Byggmästaren är nu nöjd och Bank Y är nöjd och nu är det Bank X och köparen A som spelar.
        Förutsättningen för det fortsatta spelet är att köparen A är skyldig Bank X de 350.000 som i ”riktiga pengar” har överförts till Byggmästarens bank och därmed Bank X minskat sin egen likviditet med denna summa.
        Bank X inkomst är fr.o.m nu räntan på de utlånade 350.000.
        Vi är alltså fortfarande kvar i realekonomin!
        Nu är det plötsligt 1990 och köparen A säljer huset för 750.000 och gör således en realisationsvinst på 350.000. Eftersom han har hunnit amortera 50.000 så är hans skuld till Bank A nu nere i 300.000.
        Köpare A förvandlas nu till Säljare A och den nye köpare B hystar in 50.000 som kontant insats och lånar 700.000 i Bank X.
        Säljare A använder 300.000 av likviden för att döda sin kredit i Bank X och kräver insättning av resterande likvid 450.000 i Bank Z. Varvid då Bank X är tvungen att hosta upp 450.000 centralbankspengar och föra över till Bank Z vilket medför att Bank X försämrar sin likviditet med denna summa.
        Summa summarum blir denna gång att Köpare B är skyldig Bank X 700.000 men Bank X har samtidigt överfört 450.000 till Bank Z varför kreditnettotillskottet i Bank X endast utgör 250.000 för uppnående av totalkrediten 700.000 och man därför i egentlig mening som ökning endast tillgodogjort sig en räntebärande kredit motsvarande del av den vid detta transaktionstillfälle ackumulerade realisationsvinsten eftersom den ursprungliga krediten är dödad och således ej längre räntebärande och man belastat likviditeten med resterande del av realisationsvinst.
        Och denna trollkonst upprepas gång efter gång vid varje ägarbyte av just detta hus och det som Banken tillgodogör sig ränta på blir ursprungskrediten plus större eller mindre del av ackumulerade realisationsvinsten eftersom hela tiden de gamla krediterna dödas och likviditeten samtidigt vid varje tillfälle belastas med överskjutande realisationsvinst men att de ackumulerade realisationsvinsterna med tiden har en tendens att överstiga ursprungskrediten!
        Varvid vi gott och väl kan tänka oss just detta hus byggt 1980 med en ursprungskredit på 350.000 i dagens läge kanske betingar en kredit av runt 2.000.000!
        Tacka Fan för att man vill blåsa in en massa luft!

        Detta fenomen har, för att föra en del av diskussionen som sociologi, synbarligen under senare decennier accelererat i och med att trettio- och fyrtiotalisterna börjat sälja av sina hus och dessa har dessutom till stor del varit ordentligt nedamorterade samt att man har haft vett att ta bra betalt.
        Vilket då innebär att en yngre generation blir saftigt skuldsatt och det gäller som sagt att inte hamna med Svarte Petter!

        med vänlig hälsning
        k karlsson

      • Jo, jag tycker du är ute efter att snurra till begreppen och du använder till detta ändamål en riktigt dålig svenska. Faktiskt samma dåliga svenska och meningsuppbyggnad som bankkramarna (vars uppgift är att klä nakenheten just med obegripligheter). Dina meningar är nästintill oändliga och spaghettiargumenteringarna som snärjer in sig i varandra närmast total. När man kommer till slutet av en mening har man absolut ingen aning om vad fan början handlade om. T.ex:

        ”Så som Kerstin berättade och såsom också Janne G har omtalat och som jag minns det från tonåren så fanns i den grå forntiden små bruna kuvert med klingande mynt och prasslande sedlar i stället för dagens plastkort kopplade till lönetransaktionskonton och jag är aningen nyfiken på hur stor del av bankernas samlade inlåning som vid varje tillfälle består av just denna typ av inlåning, vilken ju per definition inte kan ses som egentlig inlåning för långsiktigt sparande utan desto mer som en tillfällig förvaring inför transaktioner, samt hur pass detta påverkar faktorn V som omsättnings-hastighet i den monetära basen M0.”

        En gigantmening av extremt dålig svenska som blir nästintill oläsbar (vilket säkert är meningen). Ändå är den långt ifrån värst. Och kom inte med att denna rotvälska beror på att du har så dålig bildning. De här är en medveten ”rör ihop allt så mycket som möjligt och låt pompös” – strategi.
        Därtill kommer att du konsekvent inte styckesindelar så att styckena blir oändliga och nästintill ogenomträngliga.

        Omsättningshastigheten av den monetära basen i samhället, (där kontanter=centralbankspengar=sedlar och mynt finns), har stryps till en ynka rännil. Det som mest omsätts nu mellan människor är krediter som bankerna hittat på genom att skuldsätta allt och alla. Om du vill matematiskt gå igenom flödesteorierna kring krediter så skulle jag rekommendera dig att studera Steve Keen istället för den extremförenklade formel du hänvisar till. Han använder differentialekvationer av högre ordning (vilket inte klassisk ekonomer klarar av – och nej! Jag kommer inte göra det här till en teoretisk diskussionsklubb om ODE).

        Se där! Jag svarade med några meningar och förhoppningsvis var de tillräckligt korta för att man ska förstå vad jag menar.

        Då det är mest krediter och INTE den monetära basen som omsätts mellan människor och företag så är den monetära basen mest ett växlingsinstrument som bankerna numer använder då den inte accepterar varandras krediter som pengar. Du kanske har märkt att allt fler använder plastkort istället för att använda kontanter? Folk använder alltmer sällan kontanter.

        Det du beskrev sedan är hur bankerna använder sitt växlingskontor RIX (kan liknas vid Forex) då de inte accepterar varandras krediter såsom pengar. Att blanda in detta tekniska förfarande i hur priset på bostaden skapas är bara att röra till saker i onödan.

        Priset på bostaden bestäms av hur mycket nypåhittade krediter bankerna kan trissa upp priset på bostaden vid budgivningen med och därmed maximera skuldsättningen – end of story.

        Att dra in realisationsvinst är bara att snurra till det – den väsentliga drivkraften är bankernas nypåhittande av krediter som de försöker skuldmaximera med.

        Nä, du lider inte av någon begreppsförvirring. du använder t.ex uttrycket ”lån” fastän du är medveten om att det inte finns något som heter ”banklån”. Banker lånar inte ut något, vilket du försöker framhålla, de hittar på krediter från luften som de skuldsätter folk maximalt med. Man kan inte låna ut ingenting. Det här är du medveten om men ändå använder du dig konsekvent av det felaktiga begreppet ”lån”.

        Du är intresserad av att krångla till det så ingen djävel orkar läsa den här bloggen genom att slänga in en massa onödiga ingredienser i soppan och röra runt. Jag hakar inte på att röra ihop din rammelbuljong – det här är mycket enkelt. Men jag förstår behovet av att göra det svårt.

      • godafton igen Lincoln!
        Bara för att djävlas lite:
        Du skrev att riktiga pengar, d.v.s kontanter inte kan dödas!

        Du Lincoln…ta det snacket med Gudryn Schyman!

        I övrigt tillönskas en God Afton

        k karlsson

      • Japp, man kan fysiskt förstöra kontanter eller Riksbanken kan ta dem ur cirkulation. Men du kan inte betala ihjäl sedeln. Krediter kan betalas ihjäl då den påhittade skulden till banken betalas. Men du kan inte elda upp krediter (ifall du inte lyckas sabba alla datorer och backup-system som de finns lagrade på hos bankerna).

        Jag tycker det här var en tämligen poänglös kommentar från din sida – får känslan av att det återigen är för att snurra till begreppen.

        Det kan dock vara roligt att kolla hur mycket krediter som Gudryn drog undan mattan för från den bank hon plockade ut de 100 000 kronorna ifrån. Enligt Riksbankschef Ingves exempelräkning kan en bank blåsa upp 357 gånger mer krediter baserat på en given summa centralbankspengar=kontanter vid skuldpåhittning till bostäder.. Så Gudryn ryckte undan mattan för 357X100000=37,5 miljoner kronor i krediter för den bank som hon plockade ut kontanterna ifrån.
        Man kan därav fatta varför inte bankerna vill att vi ska använda kontanter då de utgör grunden för deras kreditskapande och maximering av skuldsättandet.

        Men visst, ja du vill ju stoppa in reavinst, monetära basen, RIX, besittningsrätten, pantbreven, etc så att det enkla samband jag förklarade ovan geggas ihop till en totalt obegriplig geggamoja. Enbart skräddaren av de påhittade krediterna tjänar på att göra detta obegripligt.

      • Bäste Lincoln!
        Att Du tyckte att min lilla kommentar var poänglös är då ett poängterande av att vi definitivt inte har samma uppfattning om humor!
        Sedan så har Du naturligtvis en poäng i att Fry Schymans lilla tilltag kan få de av Dig beskrivna konsekvenserna gällande framtida möjligheter för sagda bank att konstruera 37.5 milj krediter.
        Din förmodan om att min agenda skulle bestå i att, genom medvetet användande av komplext språkbruk, skapa begreppsförvirring, får stå för Dig och bekymrar mig föga! Min användning av språket är någonting vi avhandlat vid tidigare tillfälle, så det torde väl knappast tillföra någonting ytterligare i sak att åter gå in på just det ämnet!
        Jag tänkte mig att formulera ett svar även på Ditt näst senaste inlägg härovan, vilken jag i egentlig mening inte ser som en polemik utan fastmer som vissa kompletterande funderingar från min sida där jag inte heller har för avsikt att på något sätt pissa in mig på Ditt revir…
        Till att börja med då det ur nationalekonomin empiriska antagandet M0V=PY, vilket i sig endast är en vedertagen reducerad beskrivning, utan onödig matematisk begreppsapparat, som på ett förenklat, men fortfarande ändamålsenligt sätt, illustrerar världsbilden hos dem för vilka det kan vara av intresse att beskriva världen på just detta sätt! Nämligen ekonomerna…men därmed inte sagt, utan snarare tvärtom, att ekonomernas världsbild överensstämmer med världsbilden hos resten av befolkningen…
        Den nämnda beskrivningen är således endast en subjektiv partsinlaga bland andra, avsedd att tjäna vissa specifika intressen och ändamål. Därför synes behovet av flödeskalkyler och integralekvationer som tämligen obehövlig rekvisita i detta sammanhang…vilket vi för övrigt var överens om allaredan för fyra veckor sedan!

        Den tidigare beskrivna ”kortfristiga inlåningen på lönetransaktionskonton” fortsatte att efterhängset irritera mig även efter det att jag postat inlägget tills jag efter en del ytterligare funderande kom fram till att det rör sig ju inte bara om folks lönekonton! Det rör sig ju också om alla överhuvudtaget förekommande transfereringar i de samhälleliga socialförsäkringssystemen av typ sjukersättning, barnbidrag, bostadsbidrag, kontant försörjningsstöd, föräldrapenning o.s.v . Även huvuddelen av alla förekommande pensionsutbetalningar, studiemedel från CSN, arbetslöshetskassa och till och med skatteåterbäringar…i stort sett alla transfereringar från de etablerade systemen till de enskilda medborgarna kan ju på goda grunder antagas gå till allra största delen via dessa ”lönetransaktionskonton”. Där detta då kommer att innebära en, även om i många fall kortfristig, så ändock inlåning och därmed ingående i måttet M3, vilket ju utgör basen för egenkapitaltäcknings-reserven vid skapandet av krediterna Med andra ord; om sena eftermiddagen den 25e i varje kalendermånad är det gyllene läge att blåsa upp krediter.
        Något förenklat antaget då att samtliga löneutbetalningar sammantaget med samtliga transfereringar från de offentliga systemen utgör en ofantlig summa och det därmed kan vara av intresse att nå kunskap om totala storleken av denna summa och hur den utnyttjas och rör sig inom banksystemet! Det senare då med den uttalade baktanken att det hela förmodligen hade kunnat skötas lika väl från en samhällsägd bank, där var och en medborgare tilldelades ett personligt konto redan från födseln och således i alla fall samhälleliga transfereringar av ovan nämnda slag under individens hela livstid sköttes via denna bank.
        Om vi nu överhuvudtaget skall ha statliga banker i ett kapitalistiskt system. Det kanske räcker med en hårdare reglering och styrning av existerande bankverksamhet i privat regi…samt att låta dom konka när omständigheterna så kräver…i stället för som nu…att vinsten är privat och förlusten betalas av skattebetalarna!
        Nåväl…ovanstående endast att ses som en liten exkurs.

        Jag är fortfarande av den åsikten att diskussionen på Din blogg bör kompletteras med ett antal ytterligare konstateranden rörande vilka som kan tänkas vara intressenter i det ekonomiska system som här står under debatt. Och inte med detta konstaterande i avsikt att på något sätt förneka eller förringa det av Dig beskrivna banksystemet och dess roll utan snarare att utöka begreppen en aning.

        Den av mig tidigare i tidigare inlägg beskrivna villafastigheten byggd 1980 existerar faktiskt i verkligheten, närmare bestämt cirka 17 kilometer nordväst om en känd universitetsstad i vårt sydligaste landskap, och ligger dessutom ganska nära ett typgenomsnitt vad gäller enfamiljshus på mindre orter i relativ närhet av stad/tätort i Riket som helhet. Naturligtvis är prisbilden på liknande fastigheter väsentligt högre i storstadsområden! Men som exempel på vad som händer i det Sverige som inte råkar vara just Stureplan eller Linnéplatsen så duger det alldeles utmärkt!
        Basfakta i målet är att 1980 byggdes det till ett pris av 400.000 och ursprungskredit 350.000 En mellanliggande akut försäljning till följd av skilsmässa på tidigt 90-tal vid dåvarande fastighetskris till det på grund av omständigheterna något låga priset 750.000 och en kredit om 700.000 En senaste försäljning 2009 till priset 1.700.000 och kredit 1.500.000
        Vi konstaterar då att ”värdeökningen”, som jag i stället benämner ”ackumulerade realisationsvinster” uppgår till 1.700.000–400.000 = 1.300.000 Förste ägaren innehade huset i ungefär 10 år och lyckades under tiden amortera ned till 300.000 varför den aritmetiskt genomsnittliga krediten under perioden blir (350+300)./.2 = 325.000. Räntan under denna period har genomsnittligt legat runt 5% varför totalräntekostnad under perioden då blir 325.000×0.05×10 = 162.500 vilket då samtidigt utgör bankens ränteintäkter. Den vid försäljningen uppkomna bruttorealisationsvinsten uppgår som tidigare visats till 350.000 och med något grovt tillyxade antaganden om att realisationsvinstbeskattningen blir i storleksordningen runt 75.000 så balanseras detta till nära nog hälften med 30% avdragsgilla räntor under perioden (obs att regelverken för reavinstbeskattning och ränteavdrag ändrats ett flertal gånger under den gångna 30årsperioden varför det således blir en grovt tillyxad ”genomsnittsmodell” som används!) och den samlade nettoeffekten av hela denna cirkus för perioden blir att banken inhöstat 162.500 i räntor samt att ägaren bott nära nog gratis i tio år och dessutom skrapat ihop en nettovinst i rena kontanta pengar av närmare 200.000 Och detta sista då att se som ren privat förmögenhetstillväxt i en spekulations-ekonomi!
        Övergår vi således till köpare 2 som innehade huset ungefär 18 år och amorterade endast marginellt, varför vi för enkelhetens skull sätter krediten till en konstant 700.000. Också här utgår vi från en under perioden genomsnittlig räntesats om 5%, fast räntan de facto under stor del av den senare tiden legat väsentligt lägre. Och detta i sin tur ger att totalräntekostnad för perioden blir 700.000×0.05×18 = 630.000 vilket då samtidigt utgör bankens ränteintäkter. Den vid försäljningen uppkomna realisations-vinsten uppgår till 1.700.000-750.000 = 950.000. Också här lite grovt tillyxat kan antagas att en realisationsvinstbeskattning i storleksordningen 200.000 till stor del balanseras mot under perioden avdragsgilla räntor i ungefär samma storleksordning som tidigare, d.v.s hälften. Den samlade nettoeffekten av detta äventyr blir således att banken inhöstat 630.000 i räntor samt att ägare 2 bott i 18 år för cirka 2.000 i månaden plus drift och gått ut ur det hela med en nettovinst av gott och väl över en halv miljon i reda pengar! Och detta sista då att återigen se som ren privat förmögenhetstillväxt i en spekulations-ekonomi!
        Vad som i framtiden kommer att hända med köpare 3 som köpte huset för drygt två år sedan återstår dock att se!
        Vi kan av detta se att den under perioden totala ackumulerade bruttorealisations-vinsten blir 350.000+950.000 = 1.300.000 som tillfaller de respektive två tidigare ägarna. Vi kan även se att den totala räntan under perioden upplöper till 325.000+630.000 = 945.000 som tillfaller banken. Och bankens motprestation har alltså då varit att man vid två tillfällen belastat egen likviditet genom överföring av ”riktiga pengar” nämligen 350.000+450.000 = 800.000 till annan bank. De två tidigare ägarnas motprestation är noll!…samt att de dessutom bott i stort sett gratis i tillsammans närmare 30 år och som sagt krafsat ur närmare 1 miljon netto i reda pengar ur systemet!
        Det här ovan beskrivna exemplet, vilket inte alls kan sägas vara unikt utan snarare förmodat relativt vanligen förekommande under senaste 30 till 40 åren, ställer till en del oreda i de förgivettaganden som rent allmänt ställts upp i denna blogg! För det första så visar det sig att de här nämnda krediterna inte alls ”skapats ur ingenting” utan har en klart synbar koppling till bakomliggande transaktioner med en i allra högsta grad existerande villafastighet. Vid dessa transaktioner har ”centralbankspengar”, d.v.s. ”riktiga pengar” bytt ägare och förflyttats fram och tillbaka mellan olika banker och säljare och köpare. Den totala räntan under åren som har kommit bankerna till del utgör 945.000 och eftersom cirkusen pågått i 29 år = 348 månader, har den genomsnittliga ränteintäkten per månad i bankerna således varit 2.715 kronor.
        För det andra så visar det sig att det under den just här studerade tidsperioden så har det ju inte varit bankerna som varit de största vinnarna i systemet utan det har varit säljarna! Detta eftersom deras prestationer varit ”noll” och de har ur detta ”noll” kunnat åtnjuta ett i stort sett gratis boende under flera decennier och därefter gapskrattat hela vägen till banken för att kvittera ut sina feta profiter! Så jag vill väl knappast kalla dem för skuldslavar! Och därför finner jag det något egendomligt att Lincoln glider förbi detta sistnämnda faktum mer eller mindre i en bisats, och vad jag kan förstå därvid menande att det inte har någon större betydelse för diskussionen i sin helhet!
        Och som jag sade i ett inlägg här för någon månad sedan så upprätthålles ett system av sina direkta intressenter och med dem förbundna krafter…och så länge dessa är starkare än eventuell opposition mot nämnda system så är utgången på förhand given!

        Och sist men inte minst; den slingrande spaghettimakaren k.karlsson heter kjell i förnamn och karlsson i efternamn.
        p.s. hoppas nu för Djävulen att jag inte räknat fel någonstans…för då lär jag få det hett om öronen!

      • Hej,

        Det du missar är att när köpare 2 löser ut köpare 1 så är detta med krediter, dvs de pengar köpare 1 inkasserar är sprungna ur krediter (som dock köpare 2 ålagt sig att betala tillbaka). Likaså, gäller i nästa vända av pyramidspelet där köpare 3 löser ut köpare 2 med just krediter.

        Både köpare 1 och 2 har liksom parasiterna hamnat på rätt sida av detta Ponzi-bedrägeri (och tjänat stora pengar på påhittekrediterna) medans köpare 3 nu står med Svarte Petter och KAN bli den som betalar köpare 1 och 2’s kalasande (dvs konsumtion av verkliga varot och tjänster) på sina vinster.

        Märk väl att kreditexpansionen varit långt snabbare än löneutvecklingen under samma period – detta är själva mekanismen i ett exponentiellt växande kreditbaserat penningsystem!

      • För att svara på denna ogenomträngliga rotvälska skulle jag behöva behöva sitta i dagar och bara hacka sönder den fullständiga soppa som väller ur dig!

        ”Till att börja med då det ur nationalekonomin empiriska antagandet M0V=PY, vilket i sig endast är en vedertagen reducerad beskrivning, utan onödig matematisk begreppsapparat, som på ett förenklat, men fortfarande ändamålsenligt sätt, illustrerar världsbilden hos dem för vilka det kan vara av intresse att beskriva världen på just detta sätt! ”

        Vedertagen av vem? ”Empiriskt antagande” som empiriskt visa sig ha precis nada empirisk hållbarhet – vilket Steve Keen klart visar med sin matematiska modell av kreditflöden! Ändamålsenligt? Enligt vem? Återigen – det finns ingen flödesdynamik för krediterna i denna mycket förenklade modell. Nationalekonomer bygger modeller som inget har med verkligheten att göra. Steve Keens kreditmodell och flödesanalys är hästlängder bättre då de behandlar ett dynamiskt kreditsystem! Vilket är vad vi har!

        Att ordbajsa ur sig som du gjorde ovan, utan någon som helst logisk argumentering annan än någon slags ordbajs-auktoritet, gör ju inte att det du skriver blir mer sant för det. Bara för att du skriver krångligt, tråkigt och hoppas att ingen djävel orkar syna svamlet betyder det ju inte att du har rätt!


        i stort sett alla transfereringar från de etablerade systemen till de enskilda medborgarna kan ju på goda grunder antagas gå till allra största delen via dessa ”lönetransaktionskonton”. Där detta då kommer att innebära en, även om i många fall kortfristig, så ändock inlåning och därmed ingående i måttet M3, vilket ju utgör basen för egenkapitaltäcknings-reserven vid skapandet av krediterna Med andra ord; om sena eftermiddagen den 25e i varje kalendermånad är det gyllene läge att blåsa upp krediter.

        Ditt snack om lönekonton är ytterliga en till av dessa rundgångar som du ältar på tills ingen djävel orkar läsa vad fan du skriver. Var finns lönekonton? På banken! Vad är kundernas ”pengar” på bankens konton? Jo, krediter. Olika krediter kan ha olika omloppstid! JA! Betyder det att de inte är krediter? NEJ! Detta eviga rundgångs-ordbajsande från din sida är just bara rundgång.

        Nej! M3 är inte del av bankernas reserv från vilka de blåser upp krediterna – ett direkt felaktigt påstående!

        Om överflyttningarna de 25:e kan blåsa upp den sammanlagda krediterna? NEJ! Förvisso överflyttas centralbankspengar vid lönetransaktioner kanske från en bank till en annan (om inte arbetsgivaren och arbetstagaren har samma bank – då överflyttas inga centralbankspengar alls!). Mottagaren av dessa centralbankspengarna ökar förvisso sin reserv och skulle kunna öka sin kredituppblåsning – men banken som lämnade ifrån sig av sin centralbanksreserv måste i så fall minska sin kredituppblåsning med samma belopp varvid systemet som helhet varken ökar eller minskar. Och då dessa transaktioner sker mellan många olika banker tenderar de att ta ut varandra så att ingen bank hamnar så mycket varken på pluss eller minus när dagen tar slut – skillnader i centralbankspengar kan balanseras med att bankerna lånar av varandra – s.k interbank lending

        Så av soppan i din nästintill oläsliga mening (vilket säkert var din avsikt) återstår återigen NADA!

        Så över till ditt ändlösa ältande med huset, som liksom övrigt är nästintill oläsligt.

        Jag har inte glidit förbi att det finns vinnare bland säljare i det pyramidspel bankerna anordnat genom att trissa upp priserna med påhittade krediter dvs det finns de som tjänat på bostadsinflationen (som du föredrar att kalla ”värdeökningar” och realisationsvinster – vilket säger vem du egentligen är) . Jovisst! Det finns ”vinnare” i en spekulationsekonomi oavsett om det är hus, börs eller något annat ”tillgångsvärde”. Frågan om det är en spekulationsekonomi är vad vi ska ha och varför du ljuger?

        Ditt husargumenterande kan lätt stjälpas omkull. Antag att det är samma bank som säljare och köpare har. Har denna bank då överfört, som du skrev – ”riktiga pengar” nämligen 350.000+450.000 = 800.000 till annan bank? Dvs har banken överfört centralbankspengar om köpare och säljare har samma bank? NEJ! De har överfört KREDITER från ena kundens konto till den andra kundens konto och banken har INTE LÅNAT UT ETT ENDA ÖRE – dvs inte lånat ut några centralbankspengar!

        Om säljare och köpare har olika banker så är centralbankspengarna bara ett växlingsinstrument då bank 2 INTE SER krediterna från bank 1 som pengar! Så återigen! Bank1 har INTE lånat ut några pengar – de hittade på krediter som de trissat upp budgivningen med. Jag tar detta en gång till: BANK 2 SER BANK 1 KREDITER SOM FULLSTÄNDIGA PÅHITT och vill därför ha bank1 centralbankspengar!
        I ditt fall kommer bank 2 ”casha in” centralbankspengar för de fullständiga påhittade krediterna som Bank 1 hittade på. Bank 1 skulle kanske inte, i så fall, ha hittat på dem överhuvudtaget? Bank 1 kanske skulle ha gjort det folk i allmänhet tror att banker gör – låna ut pengar som de har?
        Och återigen ska man se hela systemet, precis som med lönekontot! Flödena från bankerna vid försäljningar tenderar över tid att ta ut varandra (då andra hus kan säljas varvid centralbankspengar överflyttas åt andra hållet – från bank2 till bank1) varvid överföringarna av centralbankspengar i realiteten är relativt små. Så bankernas totala påhittade och uppblåsta krediter/skulder på kontona kvarstår och är lika påhittade som de var när de skapades för att trissa upp bopriset och anbringa skuldslavar.

        Av ovan kan man oxå se vad som händer om folk flyttade över sina tillgångar av påhittade krediter från en bank till t.ex den ärliga banken JAK (som faktiskt lånar ut centralbankspengar som de har och således inte har deltagit i att bygga upp bostadsbubblan med påhittade krediter). Då måste den banken konvertera sina PÅHITTADE krediter till centralbankspengar som de ger JAK-banken. Då bankerna har små medel av centralbankspengar skulle centralbankspengarna snabbt rinna ut från dessa banker. Så för att stötta bankerna, så att folk inbillas tro att bankerna kan betala, har staten inför ”insättningsgarantin” som mer riktigt borde kallas ”påhittsgarantin” då den garanterar att staten går in och täcker upp och betalar för de påhittade krediter bankerna skapat från ingenting.

        Så vad återstår av din ältande rammelbuljong? NADA!

      • Kjell Karlsson;

        Ser att du redan fått svar, men eftersom inlägget var färdigskrivet, så :

        Den stora likviditetsförlusten för banken som du beskriver i ditt exempel, är en illusion. Betalningsströmmar (i centralbankspengar) mellan banker tar ju ut varandra väl över tid, huvuddelen jämnas ut redan samma dag. Det sker en nettning i clearingen i RIX, varför mängden centralbankspengar inte behöver vara stort. Banken hamnar alltså aldrig i den likviditetsklämma du beskriver. Den ”motprestation” som du påstår att banken gjort, existerar INTE.

        Beträffande korttidsinlåning så är all inlåning enbart fordringar på banken. Transaktionskonton ingår under namnet ”avistainlåning” i penningmängdsmåttet M1. Uppgifter om storleken på de olika penningmängdsmåtten hittar du bl a på SCB.

        Den absoluta merparten av transaktioner sker genom kontoöverföringar. Det betyder att den totala inlåningen i banksystemet är någorlunda konstant även i slutet av månaden. Det är rent faktafel är att inlåningen skulle utgöra basen för kapitaltäckningskravet. Kapitaltäckningen räknas i procent av utlåningen, inte i procent av inlåningen. Det finns alltså inget specifikt ”gyllene läge” att blåsa upp krediterna just i slutet av månaden, som du påstår.

        Överhuvudtaget är din problematisering och irritation över s k kortfristig inlåning lite svår att förstå. Jag misstänker att du någonstans fortfarande tror att bankerna använder tidsbestämd långsiktig inlåning (inlåning på termin) till att ”låna ut”. Det gör bankerna inte. De placerar dina sparpengar i olika spel i det globala kasinot. Vid varje normal kreditgivning skapar däremot banken helt nya kreditpengar ur tomma intet.

      • Ibland önskar jag att jag kunde svara lika snällt som du, Håkan!
        Jag var otrevlig mot dig en gång i en annan tråd hos Stan! Men det bad jag om ursäkt för. Jag har onekligen en talang för att vara otrevlig! Lite som fantomen! Fantomen är otrevlig mot de otrevliga! Men ibland har även fantomen fel – som jag hade mot dig.
        Ha det bra, Håkan!

  5. Alla vet ju att det finns de som kan bortförklara saker bara för att de bara följer order och att inte flölja order är straffbart. Men det talas lite om hur man kan överhuvud taget vara lagligt att helt bortkoppla sitt egna förstånd i sina göranden.
    Sådana kontrakt måste faktiskt vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna även då i FN.
    Kanske är FN egentligen en förkortning av förenta nollorna på svenska och på engelska United Neros… (Nero var så hatad att motståndarna efter hans död försökte utplåna allt som hade med kejsaren att göra. Hans stor­slagna byggnader jämnades med marken och statyer av honom förstördes. Men i Rom kan man fortfarande se många spår av den beryktade härskaren.) källa: http://www.google.se/url?sa=t&source=web&cd=5&ved=0CEYQFjAE&url=http%3A%2F%2Fvarldenshistoria.se%2Fcivilisationer%2Fromarna%2Fkejsar-neros-rom&ei=tezHTf7eEs6Rswbx6aWFCg&usg=AFQjCNEkcMUYVwqTyxiEwS4MUFbAsmiVwQ

    Nu har jag säkert sagt för mycket.

    • Wow, Enkelt, klart och ingen spaghettiargumentering bestående av evigt svinglande, vinglande meningar som aldrig tar slut – fastän det är på engelska av en tysk ekonomiprofessor!
      Jo, jag håller med, det är ett sätt att skapa ett mer demokratiskt system. Werners huvudförslag (som han inte nämner i videon) håller jag än mer med om – låt bankerna göra det folk tror att de gör – låna ut pengar som de har. Banker ska egentligen inte få hitta på krediter överhuvudtaget.

      En positiv sak med att ha fönster för kreditskapande till produktiva ändamål (och inte till konsumtion och spekulation såsom sker nu) är att de stora företagen kommer hamna i skuld och således vara under en större demokratisk kontroll. Att fjättra de multinationella företagen med skuld och beroende av krediter skulle kunna ge ett större demokratiskt inflytande på dem och rikta dem mot ekonomiskt och ekologisk hållbarhet . Att, såsom nu, fjättra allmänheten och småföretag med skulder är endast odemokratiskt. Men det är väl det positiva jag kan se med ett kreditsystem. Risken är ju stor att bankparasiten slinker ut igen om man dem behålla krediskapandet.

      • Precis rätt, men jag tror inte att de som har makten frivilligt släpper den ifrån sig. Den kommande finansiella orkanen i kombination med information, lär däremot starta en prövning av dagens system.

  6. Det är konstigt att inte fler undrar varför måste man vänta flera dagar, innan man får pengar överförda mellan två banker. Trots att dessa banker ofta ligger vägg i vägg, så måste man vänta minst två ”bankdagar”. Precis som om bankerna skulle ha ett eget tidsystem, särskilt tröga datorer, eller knutar på kablarna.

    Överföringar av till och med mycket stora mängder information, till exempel bilder, cad-filer, mm, går idag att göra på delar av sekunder. Men när det kommer till att överföra några få byte information, så tar det plötsligt dagar. Kanske kan bli ett inlägg?

    • Troligen har det med clearingfunktionen hos RIX att göra. Om krediter ska gå från Nordea till SEB sker växlingen (då SEB inte ser Nordeas påhittade krediter som pengar utan kräver centralbankspengar av Nordea) genom RIX ut så här:

      Nordeas påhittade krediter växlas mot –> centralbankspengar på deras centralbankskonto som sköts av RIX som skriver över dessa till –> SEB-bankens centralbankskonto.

      Då ovan sker ofta och kors och tvärs mellan bankerna så brukar dessa transaktioner samlat över en dag ta ut varandra (eller nästintill). Så istället för att bolla över centralbankspengar mellan bankernas konton för varje transaktion summerar RIX dagens samlade bollande och kollar om någon bank sammanlagt blir skyldig någon annan banks centralbankspengar. Om någon bank blir skyldig en annan bank centralbankspengar vid dagens slut flyttas dessa över. Om den banken som ”förlorade” centralbankspengar hamnar under kapitalkravet kan de låna av banker som hamnat på plus av centralbankspengar (den s.k interbank lending). Kallas clearing.

      Man kan ju tycka, som du säger att detta borde kunna gå fortare med dagens teknik och att bollande med centralbankspengarna mellan bankerna kunde ske vid varje transaktion. Men av vad jag förstått väntar de en dag innan de summerar.

      Man kan krångla till det genom att dra upp hur det ser ut på balansräkningarna men det tycker jag är kvalificerad överkurs och skapar ingen ökad förståelse. Men k.karlson (eller vad han nu må heta) kan säkert lägga upp ett tre kilometer långt spaghettiinlägg som får alla frågetecken att haka fast i varandra till en megastor oförståelig heffaklump.

  7. Men snälle Lincoln!
    Du menar väl inte på fullt allvar att Du börjat ägna Dig åt censur igen?
    Ett undertryckande av fritt tankeutbyte kan väl aldrig vara vad Du åsyftar?
    Och varför undanhålla Nebbiolo min alltigenom sympatiska replik på hans kommentar?

    kjell karlsson

    med vänlig hälsning

  8. Bäste Håkan!
    Svar och svar?…därom kan man väl diskutera…jag skulle väl snarare kalla det en massa gapande och skrikande… Dock håller jag på och filar på en replik till den värderade Lincoln…som förhoppningsvis kommer att bli en sådan där sju svåra år lång harang med villkorade bisatser staplade på varandra så att inte en djävul kommer att hitta vare sig början eller slut på eländet! Ungefär som att ställa sig och glo rätt ner i en ålasump!
    Nåväl…tack för Din replik!
    Alldeles bortsett om vi kallar det transaktionskonton, vilket det officiellt heter i just den bank där jag har mina surt förvärvade slantar, eller det kanske mer korrekta avistainlåningskonto…same shit different name!
    Så är det ju, som Du helt riktigt påpekar, att dessa tilsammans med M0, som då är utanför bankerna cirkulerande kontanter, tillsammans bildar måttet M1. Samt att M1 tillsammans med vissa värdepapper och bundna inlåningar, bildar penningmängden M3.
    Och det är väl därvid ett ganska så självklart faktum att i och med en ökande användning av plastkort och rena kontotransaktioner så kommer M0 i ekonomin att minska. Om däremot denna minskade M0 i och med detta automatiskt kommer att få en ökad eller minskad omsättningshastighet V, vågar jag inte uttala mig.
    Men eftersom M3 antages vara den totala penningmängden i samhället som helhet så var jag intresserad av att få klarhet i storleksordningen samt funktionen hos just denna däri ingående avistainlåning. Detta eftersom jag kan tänka mig att den är ganska avsevärd samt fyller vissa funktioner…speciellt på eftermiddagen den 25e varje kalendermånad.
    Eller annorlunda uttryckt; Vad skulle konsekvenserna bli för t.ex. Handelsbanken om helt plötsligt alla kunder flyttade sina transaktionskonton därifrån och till SE-banken? Inga fler löneutbetalningar och inga transfereringar från de offentliga systemen till medborgarna via Handelsbanken…Vad skulle ske i Handelsbanken?

    Att de transfereringar som sker bankerna emellan endast utgörs av siffror som hoppar fram och tillbaka på uppställda konton samt att dessa ganska väl i en ideal situation balanserar varandra står naturligtvis helt klart. Och att det är först vid clearingen, ”uppgörelsens timma”, då faktiska centralbankspengar kommer till användning för slutbalansering. Om ens då? Samt att eftersom det kan förmodas att det råder viss balans bankerna emellan så är behövlig volym centralbankspengar ganska liten. Så långt kan vi nog vara överens!

    Slutligen vågar jag mig då på ett påstående som jag säkerligen kommer att få äta upp… men friskt vågat!
    Du skriver följande: – ”Det är rent faktafel är att inlåningen skulle utgöra basen för kapitaltäckningskravet. Kapitaltäckningen räknas i procent av utlåningen, inte i procent av inlåningen.”
    Jag förstår inte riktigt vilken skillnad i innebörd Du lägger i att där skulle finnas en skillnad mellan mitt påstående och Ditt!
    Om vi håller oss till de gängse modellerna så räknas vanligtvis, i alla fall vad jag kan förstå av de förklaringar jag läst mig till från bl.a. Riksbanken, en hundrapp i inlåning till banken i praktiken kunna utgöra bas för en kreditexpansion upp till 900 kronor. Detta då under förutsättning att regelverket tillåter minimum 10% egenkapitaltäckningsgrad, vilket tycks vara normalfallet vid krediter till privatpersoner i Sverige för närvarande. Där kan det då inte, i alla fall enligt mitt sätt att se, spela någon roll ifall egenkapital-täckningsgraden ses som kvotandel av den expanderade krediten eller den expanderade krediten ses som multipel produkt av egenkapitaltäckningsgraden. Jag tycker mig kunna minnas att min gamle mattelärare matematiskt uttryckte fenomenet som komplementär invers reciprocitet eller någon liknande elegant formulering!
    (Nu blir nog Lincoln på dåligt humör igen!) Baskravet i regelverket var ju hur som helst att krediten inte kan expandera längre än att där bibehålles ett minimum av 10% egenkapitaltäckningsgrad. Följaktligen, så vitt mig anbelangar på basis av nuvarande information, så är det som sagt same shit different name!
    Rätta mig gärna om jag har fel!

    I allt övrigt med vänlig hälsning
    Kjell karlsson

    • Jag tänker inte ranta runt i ringen med dig, Karsson och spela ditt ”försök få allt så djävla obegripligt som möjligt” spel med en svenska som enbart är till för att skapa oreda och förvirring (vilket jag ser som ditt enda syfte). Jag kommer fortsätta brutalt kapa av ditt ändlösa malande utan innehåll.

      Om du läst mitt föregående svar skulle du veta vad som händer med Handelsbanken (samma sak som de flyttades till JAK-banken i mitt exempel) – du skiter fullständigt andras i svar och svamlar istället skit i 240 för att diktera in lögner (men visst ja, det är ju ditt syfte!). Att du förväntar dig att bli tagen på allvar av mig med ett sådant beteende är ett skämt!

      ”Detta då under förutsättning att regelverket tillåter minimum 10% egenkapitaltäckningsgrad, vilket tycks vara normalfallet vid krediter till privatpersoner i Sverige för närvarande.”
      Fullständigt skitsnack (det som går att tyda) och det blir inte bättre av att du hittar på egna innehållslösa ord, såsom egenkapitaltäckningsgrad, som låter mycket men är ett helt och hållet påhittat uttryck från din sida. Och då detta grundantagande är felaktigt (alternativt lögnaktigt) är resten av din rammelbuljong också felaktig (alternativt lögnaktig).

      Det du beskriver är multiplikatormodellen som är lögn då den påstår att banker lånar ut insättarnas pengar. Det är helt enkelt sakligt felaktigt och lögnaktigt att påstå en sådan sak! Att du fortfarande låtsas inte förstå att bankerna inte lånar ut insättarnas pengar säger massor om vem du är och vem du företräder (för detta är endast spelad dumhet från din sida) . Återigen, lyssna till ekonomiprofessor Richard Werner (och försök inte blunda dig inte ut ur det här igen – jag kommer vara på dig som en igel – du vet och har förbannat väl förstått vad Werner säger och jag har hänvisa till denna video några gånger nu).

      Du är en riktigt falsk debattör, Karlsson! Och att du maskerar falskheten med en massa ”Bäste Lincoln” etc hindrar inte att jag tycker du är en riktigt falsk person.

  9. @ k. karlsson

    Som jag förstår det så är det så enkelt att en bank kan låna ut hur mycket icke-permanenta pengar (krediter) som helst förutsatt att banken inom ett år ungefär kan hitta eller visa upp den lilla procenten av permanenta pengar (centralbankspengar) som den enligt reglerna vid utlånetillfället måste ha som reserv på sitt centralbankskonto.

    Och då spelar det ju ingen som helst roll vid vilket tillfälle den lånar ut de icke-permanenta pengarna (krediterna). Det går lika bra när som helst.

    Janne

  10. Till Kjell Karlsson

    1. M0 har inte minskat, utan hållit sig ganska konstant genom åren. Avistainlåningen är enligt SCB tydligen ca 1600 mdr (2010). Förvånansvärt lite, men jämfört med kontanternas 96 mdr är den ju ändå stor.

    Den främsta invändningen mot ditt resonemang är emellertid (som Lincoln skrivit x antal gånger nu) att bankernas betalningar med centralbankspengar tar ut varandra väl. Detta gäller ju även i månadsskiftet. Att betalningsströmmarna är större vid månadsskiftet spelar alltså mindre roll, eftersom förhållandena är likartade för alla banker.

    2. Vad som händer? Jo, om inlåningen på alla transaktionskonton flyttades från Handelsbanken till en annan bank så skulle HB bli utsatt för ett ”run”. Det skulle i praktiken få samma effekt som ett massivt kontantuttag. Hur kan det bli så, det är ju bara fordringar? Ja det har som sagt Lincoln förklarat x antal gånger: Bankerna godkänner inte varandras kreditpengar vid betalningar utan vill, förutom kontopåfyllningen till kunden, ha centralbankspengar dvs kontanter eller påfyllning på kontot i Riksbanken.

    3. Vad gäller uträknandet av storleken på utlåning/kreditskapande så måste du börja skilja på kapitaltäckning och likviditet. Om du sätter in 100 kr kontant eller via girering från en annan bank så används hela det beloppet till en förstärkning av bankens likviditet, dvs centralbankspengar som används i mellanhavandet med andra banker. Någon påfyllning av kapitaltäckningen sker alltså inte med 100-lappen. Det finns öht ingen direkt koppling mellan å ena sidan bankens innehav av centralbankspengar (vare sig de är digitala centralbankskrediter eller i form av nyinsatta kontanter) och å andra sidan Baselkraven på kapitaltäckning. Kapitaltäckningen finansieras ju i första hand med eget aktiekapital, i andra hand med del av vinsten (s k obeskattade reserver) och i sista hand med förlagslån.

    Iofs är det kanske möjligt att använda centralbankskrediter till kapitaltäckningen, men det sker inte i praktiken. Troligen för att det skulle bli dyrt. Vi har heller i Sverige inget sådant reservkrav som fylls på via inlåning. Det finns alltså inget s k likviditets eller kassakrav.

    Kapitaltäckning är inte heller samma sak som det amerikanska ”reserve” (som tydligen är en slags hybrid som räknas ut i procent av både inlåningen och utlåningen). Richard Werners konstaterande att de 100 punden deponeras som ”reserve” är alltså en medveten förenkling eller möjligen en eftergift åt den amerikanska (omedvetna) uppfattningen. Werners huvudpoäng är emellertid inte något definierande av ordet ”reserve”, utan konstaterandet att steg-för-steg-modellen i Wikipedia är felaktig. De 100 punden används i sin helhet till likviditetsförstärkning.

    ”Reserven” i det ursprungliga begreppet ”fractional reserve banking” syftar alltså vare sig på nuvarande kapitaltäckning eller det nuvarande amerikanska ”reserve” – den syftar snarare mer allmänt på pengar i fysisk form kontra kreditpengar på konton. ”Konton” är överhuvudtaget ett nyckelord om man vill förstå hur FRB uppkommit.

    Så har vi egentligen FRB i Sverige? Ja, det har vi, men den ursprungliga ”reserven” enligt ovan, dvs guld eller kontanter, ingår inte i något regleringskrav trots att centralbankspengarna är absolut nödvändiga. Bankirmaffian menar tydligen att något specifikt krav inte behövs. Däremot har vi ett kapitaltäckningskrav som varierar mellan 0% (stat och kommun) och 8% av utlåningen, beroende på risk.

    Slutligen ett citat från en gemensam bekant till Lincoln och mig i FRB-tråden på Flashback (hr Sölffmynt!). Jag har sparat det citatet därför att det beskriver det principiellt riktiga sättet att räkna ut hur stor utlåningen/kreditskapandet kan bli för en bank.

    Observera nu Karlsson att ingen inlåning eller stegvis subtraktion av reserv från inlåningen (dvs talserie) har använts vid uträkningen! ”Kreditmultiplikatorn” är en mycket enkel kvot:

    ”Om en bank har 100 kkr i eget kapital, inte behöver avsätta kapital för täckning av operativa risker, primärkapitalrelationen måste vara 8 %, och utlåningen i allmänhet har en riskvikt på 50 %, så kan banken låna ut allra högst 0,1 / 0,04 = 2,5 mkr.”

    • Bäste Håkan!
      Tack för väl avvägd replik.
      2 saker dock:
      Ingenstans kan jag i Din replik se en förklaring på att där skulle vara någon funktionell skillnad i att beskriva kreditexpansionen som multipel produkt av kapitaltäckningen contra beskrivningen av kapitaltäckningen som kvotandel av kreditexpansionen…
      T.o.m. den av Dig i avslutningen använda formeln pekar ju på att så är fallet!
      Kvarstår alltså tills vidare för egen del same shit different name!

      Samt i avslutningen rörande 100.000 contra vid riskvikt 50% en täckning om 8 % medger en teoretisk kreditexpansion upp till 2.5 miljoner…accepteras med den reservationen att det vidhålles i övriga små skrivövningar i ämnet jag läst så laborerar man med att i praktiken så innebär detta en möjlig uppblåsning till cirka 1 miljon…men oavsett vilket så är det i alla fall en uppseendeväckande trollkonst!

      med vänlig hälsning
      kjell karlsson

      • Faktum är att reserven läggs på ungefär 1 år senare. Bevisat av bl.a de 2 ”Nobel”pristagarna Prescott och Kydland. Som Steve Keen skriver:
        Their empirical conclusion was just the opposite: rather than fiat money being created first and credit money following with a lag, the sequence was reversed: credit money was created first, and fiat money was then created about a year later:
        och
        Thus loans come first—simultaneously creating deposits—and at a later stage the reserves are found. The main mechanism behind this are the “lines of credit” that major corporations have arranged with banks that enable them to expand their loans from whatever they are now up to a specified limit.

        ———-

        If the entire banking system is at its reserve requirement limit, then the Federal Reserve has three choices:

        * refuse to issue new reserves and cause a credit crunch;
        * create new reserves; or
        * relax the reserve ratio.

        Since the main role of the Federal Reserve is to try to ensure the smooth functioning of the credit system, option one is out—so it either adds Base Money to the system, or relaxes the reserve requirements, or both.

        Så bankernas utlåning är inte ett resultat av någon inlåning – bankerna hittar på krediterna först och lägger till reserven sedan.

        För att ta räkneexemplet som Riksbankschefen Ingves framtällde:

        ”Ett exempel kan belysa vad kapitaltäckningsreglerna tillät och fortfarande tillåter. Antag att vi har en husköpare som lånar 1 miljon kronor och belånar sitt hus till 100 procent. Riskvikten för bolån kan vi uppskatta till 10 procent. I så fall blir de riskvägda tillgångarna för lånet 100 000 kronor. Det totala kapitalkravet är på 8 procent, vilket innebär att banken måste hålla kapital på 8 000 kronor. Det mer relevanta primärkapitalkravet är 4 procent, så primärkapitalet måste motsvara 4 000 kronor. Av primärkapitalet kan 30 procent vara hybrider av olika former. Det innebär att en bank kan komma undan med ett eget kapital – riktigt aktiekapital och upparbetade vinster – på 2 800 kronor för en utlåning på 1 miljon kronor. Ger 2 800 kronor i förlustabsorberande kapital tillräcklig motståndskraft vid utlåning på 1 miljon kronor?
        Mitt svar är nej”

        http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Tal/2009/091119.pdf

        Vad Ingves inte säger dock är just att reserver (såsom Steve Keen beskrev ovan) läggs till ungefär ett år efter påhittningen av skulderna/krediterna.

        Lite skoj är då att räkna ut räntan på påhittning till bostäder. Låt säga att de tar 4% ränta på den miljon de hittade på och ”lånade” ut. På ett år får banken in 40 000 kronor i ränta! Då kan de ju lugnt ta 2 800 kr av detta och lägga i reserven (såsom de ”upparbetade vinster” Ingves angav). De kan ta de ”upparbetade vinsten” från räntan utan att ha ett skit i början! (ok de måste muta de som har insättningar på banken med lite av dessa 40 000 kr så att de inte får för sig att plocka ut pengarna som banken inte har – men räntan på konton är ju nästintill ingenting.)

        Man kan då lätt förstå varför bankerna vill få folk att tro att de lånar ut folks insättningar och försöka få det till att de bara tjänar på mellanskillnaden mellan ”inlåningsräntan” och ”utlåningsränta” – den sk ”räntemarginalen”.

        Man kan då även förstå varför bankparasiterna vill att vi ska använda kontokort då deras påhitt endast existerar på konton och då de nästan inga pengar (kontanter) har. Därför bombar bankerna och media oss med att vi alla är presumtiva brottslingar eller terrorister om vi använder kontanter.

        Kan man annat än hålla med Bank of England-chefen, Mervyn King, om att detta måste var det absolut värsta sättet man kan sköta banker på! Men för parasiten är det givetvis helt optimerat.>

      • Karlsson:
        Hey presto..! En uppseendeväckande trollkonst är det förvisso.

        En ”multipel produkt av kapitaltäckningen” vet jag inte vad det är. Det egna kapitalet skulle däremot kunna vara en multipel produkt av kapitaltäckningen och varje enskilt lån. Men det går ändå inte eftersom kapitaltäckningen finansieras som den gör och räknas i procent av utlåningen. Från vilken penningpott skulle man stegvis subtrahera reserven…? Inlåningen?

        Wikipediaversionen av FRB är helt enkelt falsk, det är bara att inse. Det är inte insättarnas pengar som lånas ut, och det är dessutom absolut omöjligt att synkronisera slumpmässig avistainlåning med tidsbestämd utlåning, hur liten och fin talserien än är😉.

        Även vid en hypotetisk likviditetskvot kan den famösa stegvisa subtraktionen av 8% från inlåningen i form av centralbankspengar inte ske vid varje transaktion, eftersom den ackumulerade reserven då skulle kunna bli hur stor som helst vid den ökande inlåning som ju ändå förutsätts. Regleringen skulle alltså inte fungera som reglering. Det skulle sluta med att bankerna blev tvungna att låna mer av centralbanken än de skapade i krediter.

  11. Bra citat av Ingves. Där ser man hur det går till i verkligheten. 2 800/1 miljon vad blir det? 2,8 promille!

    En annan grej: Utan att veta exakt hur reserven räknas i USA – någon form av likviditetskvot måste tydligen vara inbakad i deras reservkrav. Annars skulle inte centralbanken Fed tillskrivas förmågan att öka ”the reserve”. Men samtidigt kan inte centralbankspengar vara det enda sättet att öka reserven, det skulle bli för häftiga svängningar. En hybrid av eget aktiekapital och centralbankspengar ligger väl i så fall närmare till hands. Hur som helst skiljer USA sig från Sverige och de flesta andra länder. Lite synd att det är så, det har gett upphov till många missuppfattningar och olika tolkningar av FRB.
    /Håkan

    • Tja, ba Håkan!

      Jag tror att lösningen ligger i att den monetära basen läggs till efter det att krediterna skapats. Så wiki har inte bara fel – ordningen är den omvända – först hittas det på krediter sedan kollas det hur mycket monetär bas som behövs läggas till för att skapa de derivat som härstammar från den monetära basen (obligationer, krediter och vad alla dessa hybrider kallas, som Ingves beskrev,). Från Steve Keens artikel där han citerar de två Nobelpristagarnas:
      ”Their empirical conclusion was just the opposite: rather than fiat money being created first and credit money following with a lag, the sequence was reversed: credit money was created first, and fiat money was then created about a year later:

      “There is no evidence that either the monetary base or M1 leads the cycle, although some economists still believe this monetary myth. Both the monetary base and M1 series are generally procyclical and, if anything, the monetary base lags the cycle slightly. ”
      http://www.debtdeflation.com/blogs/2009/01/31/therovingcavaliersofcredit/

      Som Steve Keen också konstarerar:
      ”We are therefore not in a “fractional reserve banking system”, but in a credit-money one, where the dynamics of money and debt are vastly different to those assumed by Bernanke and neoclassical economics in general.[10]

      Calling our current financial system a “fiat money” or “fractional reserve banking system” is akin to the blind man who classified an elephant as a snake, because he felt its trunk. We live in a credit money system with a fiat money subsystem that has some independence, but certainly doesn’t rule the monetary roost—far from it.”

      Troligen är det samma sak här i Sverige – krediterna skapas först (och ”rule the monetary roost” som Keen uttryckte det) och sedan hittas reserver senare. Så minst av allt är det byggt på ”inlåningar”.

      En annan sak som Ingves sa som styrker detta indirekt i ett föredrag (tack Janne) där Ingves säger att bankirerna måste vänta i fem år på att plocka ut några bonusar för när man skär igenom bankerna Tier1 och tier2 kapital finns kanske inget där. Han säger faktiskt det bokstavligen på slutet – ”Because, maybe there was nothing there” – vilket är ett tämligen fantastiskt erkännande. Dvs bankerna kan skapa krediter hej vilt och plocka ut bonusar men i verkligheten fanns det inget alls i tummetotten Tier1 eller Tier2 reserverna (som, som sagt, kan ses som som derivat av den monetära basen) .

  12. Ping: Internetbanken som hjälpmedel « TANT RASCH

  13. Jag försökte hänga med i svängarna här för trots att inlägget inte är dagsgammalt så är ju ämnet aktuellt, jag tror visserligen att hela konversationen är överkurs för mig men nu när jag då ändå är här…
    Så här skrev du:
    ”Kan du tänka dig att du går in till grannen och öppnar din plånbok, tar ur alla dina kvitton och redogör precis när, var, vad och hur du handlade? Själva tanken är så sjuk att man skrattar åt den – men ändå har banksystemet fått oss att tro att just detta är den naturligaste saken i världen när vi använder deras kontosystem där endast krediter finns som de skuldförslavat hela samhället med..”

    Jag begriper att exemplet med grannen är en liknelse så du vet det innan jag drar det vidare
    Nu skulle inte jag göra det här i och för sig, men jag tar ändå mig själv som exempel..
    Om jag ville låna pengar för ..vi säger ett hus, skulle jag gå till banken och låna pengar, INTE till en granne. För om grannen hade så pass med stålar att han kan låna mig så mycket pengar kontant, då kommer det förmodligen att bli ett dyrt hus i slutänden. Och inte bara i reda pengar.

    Det är inte så att banken har KRÄVER att man ska redogöra för sina kvitton, men DET kommer grannen med säkerhet att börja göra när ”jag” försöker få ned månadsutgifterna eller inte försöker betala av allt jag kan såfort jag får något över och det oavsett om jag ska betala ränta eller inte. Kanske inte genom att be om kvittona, däremot kommer det i fortsättningen att göras en minnesanteckning i grannens skalle varenda gång jag nämner något jag betalat för.

    Och för att fortsätta påhittsexemplet..
    Grannen som har full insyn kommer att rynka pannan när jag kommer hemkörandes i en ny bil trots att jag skulle kunna ta bussen eller åker iväg på semester med familjen – när jag hade kunnat spara de pengarna på att betala tillbaka lånet snabbare istället

    Grannen kommer att börja kommentera och ifrågasätta mina ekonomiska prioriteringar och har grannen inte krävt någon ränta, ja då blir det dyrt för grannen eftersom skulden inte tickar ränta hos någon annan än den jag köpte huset av och därmed blir mindre värd. Jag kommer därefter att börja undvika min granne och börja känna mig irriterad över att grannen ifrågasätter mina köpvanor, även för sånt grannen inte vet om. Efter ett par år kanske grannen hamnar på obestånd och behöver få tillbaka sina pengar direkt pga omständigheter ingen kunnat förutse. Nu måste jag sälja mina prylar och belåna mitt hus till överpris eftersom jag faktiskt har något att belåna till skillnad mot grannen. Kanske kommer jag ändå inte upp till summan jag har kvar att betala min granne som jag till sist hamnat i en sån fejd med att Grannfejden kommer och vill göra tv.

    Oavsett vad man anser om bankernas agerande i många saker, grannsämja kostar pengar. Banken kan sägas vara en neutral part och inkassobolagen likaså. Vet inte om nån har nämna sånt som ockerräntor och liknande, men banker och inkassobolagens avgifter och räntor ligger inte i närheten av ocker, det är ju för tusan rena rama ekonomi paradiset för en person som levt på sms-lån att hamna hos ett inkassobolag och sen kronofogden!

    En skuldsedel är en skuldsedel, den ska betalas. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Som tur är räknas bankskulder och fordringar från inkassobolag som något som i slutänden kan lösas via samhället på nåt vis, om inte annat med skuldsanering – till skillnad mot privata skuldsedlar som ska betalas under hot till indrivarnas torpeder.

    Vad jag försöker säga här, är att det ger större säkerhet för alla inblandade att använda sig av en bank istället för att hamna i konflikt om pengar med vänner och grannar, som man kan ha trevligt med 🙂

    • Jodå det finns fördelar med banksystemet om det fungerade som de påstår att de fungerar och som folk tror att det fungerar. Folk i allmänhet tror att folk stoppar in pengar på banken och sedan förmedlar banken insättarens pengar till någon som behöver låna. Det finns säkert behov av en sådan verksamhet men det har ingenting med hur bankerna i verkligheten fungerar. Bankerna hittar bara på krediterna som de kluddar på ”låntagarens” konto från ingenting. Så egentligen har inte banken ”lånat” ut någonting. Givetvis ligger det i bankens intresse att skuldsätta maximalt många så maximalt som mycket med dessa påhittade krediter. Runt 97% av hela penningmängden har bankerna hittat på på detta sätt genom påhittad skuldsättning så att hela samhället är satt i påhittad skuld till banksystemet.

      Vid ett husköp t.ex så har du en säljare och en drös spekulanter som har kontakt med sina banker som ger dem ”lånelöften” (dvs hur mycket de får ”låna” och skuldsätta sig med bankernas påhittade krediter). Så själva försäljningen är mest en skuldslavsauktion där den som kan ”låna” mest av bankernas påhittade krediter och sätta sig i störst skuldslaveri får hyra huset av banken. Det är bankerna som helt bestämmer priset med andra ord.

      Ett skuldkvitto är givetvis ett skuldkvitto men bankerna har ju inte lånat ut något – bankerna kluddade dit siffrorna på kontot från ingenting och har dessutom manipulerat priserna genom att ordna skuldslavsauktioner (som de kallar budgivning , vilket ju är ett hån mot en normal marknadsprocess). Men givetvis kan banken få tillbaka det den lånat ut! Dvs ingenting.

      Så visst kan banker ha en funktion om de fungerade som de flesta tror att de funkar (och som du troligen också tror att de funkar).

      Vad gäller integritet så tycker jag inte att bankerna ska registrera varenda köpvana jag har. Lika lite som jag tycker grannen ska ha reda på alla mina vanor.

Kommentarer inaktiverade.