Centralbankspengar, dvs kronor, skapas utan att staten sätter sig i skuld! Och banken är låntagare – inte långivare – av det som skrivs på ett kundkonto!

Jag fick en kommentar av Per Almgren som är ekonom och dessutom en av grundarna till JAK. Han har säkert alla goda avsikter i världen men tyvärr är mycket som han lärt sig genom sin utbildning totalt ut och invänt mot hur penning och banksystemet fungerar i verkligheten, Han tror t.ex att banken är långivare och kredittagare av det som banken lögnaktigt påstår sig ”låna ut” till ett kundkonto – för i verkligheten är det precis tvärtom – banken har alltid lånat det som står på ett kundkonto av kontokunden – så kunden är alltid långivare och banken kredittagare av det som skrivs på ett kundkonto per definition. Han tror också att staten sätter sig i skuld när Riksbanken skapar centralbankspengar , dvs kronor – vilket också är felaktigt .

Jag hoppas att Per Almgren inte tar det här personligt – jag har full förståelse för om Per fastnat i retoriken som han lärt sig genom sin ekonomiutbildning. Men, såsom ekonomprofessorerna Steve Keen och Richard Werner brukar påpeka, ingår inte banker, pengar eller skuld i kurserna i nationalekonomi och i den mån nationalekonomer lär sig något om hur pengar skapas lär de sig sagan om Fractional Reserve Banking. Jag hoppas Per tar detta inlägg på ett konstruktivt sätt och inte ser det som ett personlgt påhopp från min sida. Nedan följer vår diskussion från kommentarsfältet:

Per Almgren:

Michael, jag ignorerar inte medvetet några frågeställningar. Min strävan är att förenkla och förbilliga människors liv samt hindra att de rikare blir allt rikare på de fattigares bekostnad. Jag är medveten om att du har liknande mål.

Du skriver att Kontanter och digitala E-kronor skulle vara skuldfria. Så är det inte. När jag för många år sedan besökte Riksbankens kontor för att prata med några tjänstemän om detta framkom följande:

De sedlar som på den tiden levererades från sedeltryckeriet i Tumba var klassade som ”blanketter” tills två tjänstemän hos Riksbanken skrev sina namnteckningar på en skuldförbindelse till Riksgälden. Så snart detta skett så övergick ”blanketterna” till att bli kontanta pengar i form av sedlar, som genom ett trollslag.
Även de planerade e-kronorna kommer att kräva att Riksbanken utfärdar en skuldförbindelse till Riksgälden.

När det gäller dina exempel med bankernas skapande av pengar så upphör ju en skuld även när det kommer in pengar på den skuldsattes tillgångskonto hos banken om den skuldsatte sedan använder beloppet på kontot för att återbetala lånet.

Exempel:
Den skuldsatte tar ett lån. För lånet inköps en vara. Varan transporterar den skuldsatte till någon som köper varan. Köparen betalar för varan och för den transportkostnad och den arbetsinsats som den skuldsatte utfört genom leveransen. Betalningen sker till den skuldsattes konto från ett konto som köparen har. Då kan den skuldsatte så som ovan beskrivits återbetala sin skuld och räntekostnad med pengarna på sitt tillgångskonto.
Köparen, eller någon som köparen levererat till, har troligen haft säkert haft en skuld till någon annan eller samma bank.

Det verkliga problemet är ju att räntorna till en del är inkomster som ägarna till pengar också använder för att öka sina fordringar genom ny utlåning och därmed i praktiken tvinga fram allt större vinst- och räntebetalningar från den stora majoriteten människor som blir alltmer skuldtyngda.

Mitt svar:

Det var inte riktat till dig, Per! Det var riktat till pseudonym Clark Kent, det var klantigt av mig att inte vara tydligare där.

Däremot kan jag inte se att du gör saker tydligare.

Jo, staten blir på papperet skyldig sig själv kontanterna – men en skuld till sig sjäkv är ingen skuld. Om jag ”lånar ut” 100 kronor till mig själv så är det ingen skuld mer än på pappret. Likaså kan inte staten vara skyldig sig själv något Att det fortfarande skrivs som en skuld på Riksbankens balansräkning är en kvarleva från guldmyntfoten som avskaffades 1931 då sedeln var en IOU på guld. Idag får du bara en ny sedel i utbyte mot den gamla. De sedlar som skapas är ren fiat.

Jo, man kan betala en skuld med en skuld. Det är det man gör när man betalar med bankernas skulder som substitut för centralbankspengar (dvs kronor, dvs fiat). Banken hittar på sin egen skuld genom dubbel bokföring och banken är egentligen låntagaren – kontokunden är mao inte låntagare såsom du beskriver). Den kredit kunden ger banken återfinns på kundens konto i form av en skuld banken har mot kontokunden – banken är mao kredittagare – inte kreditgivare som banken påstår. Vi använder sedan bankernas skulder såsom substitut för centralbankspengar, dvs kronor, dvs fiat-valuta.

Så vad som sker är direkt motsatt till vad du skriver då banken är låntagare – inte kunden. För att det ska finnas betalmedel i et kreditbaserat system MÅSTE således någon vara skuldsatt. I ett rent fiatsystem sätter betalningsmedlet ingen i skuld..

Bankerna krediter och centralbankspengarna har helt skilda egenskaper – därför ingår bara sedlar och mynt i M0 medans bankernas skulder ingår tillsammans med sedlar och mynt i M1

Krediter

Krediter är bara ett annat ord för skuld. Du handlar en korv på krita hos korvgubben – då har du handlat på kredit. Korvgubben skriver upp din skuld på en lapp som du signerar. Du har då skapat vad som brukar kallas en IOU – helt enkelt bara en lapp där det står att du är skyldig korvgubben 30 kronor (IOU betyder ”I owe you” på engelska – dvs ”jag är skyldig dig” på svenska). Mängden skulder i samhället har därmed ökat med 30 kr.

Säg att korvgubben går till ICA-handlaren och köper grillkorv. Korvgubben kan då fråga ICA-handlaren om han accepterar din IOU-lapp som betalning. ICA-handlaren känner och litar på dig så han tar emot din IOU som betalning för han vet att du kommer komma in och betala av den när du handlar nästa gång.

Notera ovan att ICA-handlaren accepterade din skuld, dvs den kredit som korvhandlaren gav dig som betalning ISTÄLLET för att kräva 30 kronor. Av ovan har vi lärt oss att det går att betala med en skuld (IOU) om motparten accepterar skulden som betalmedel (hade ICA-handlaren tyckt att du var en opålitlig person hade han aldrig tagit emot din IOU). En IOU kan mao fungera som betalningssubstitut för kronor.

Nu över till bankerna. Bankerna har vänt ut och in på terminologin och logiken – för egentligen är det banken som lånar av kontoinnehavaren – men banken vänder ut och in på det genom att ljuga och påstå att kontoinnehavaren lånar av banken. Processen är i princip likadan som ditt skapande av en IOU ovan när du köpte en korv på krita av korvgubben.

Säg att du ska köpa ett hus. Banken hittar då på en IOU på 4 miljoner kronor som den fyller ditt konto med samtidigt som du skriver på en annan IOU – den sk ”lånehandlingen” . Är de fyra miljonerna på ditt konto kronor? Nä, de är lika lite kronor som din skuld till korvgubben – din IOU till korvgubben var din skuld på kronor till korvgubben – på samma sätt är ditt kontoinnehav bankens skuld på kronor till dig. Banken har inte ”lånat ut” en endaste krona – banken har, liksom du gjorde när du köpte korven på krita, skapat en IOU på ditt konto och bankens skuld går att betala med genom bankernas kontosystem på samma sätt som korvgubben kunde betala ICA-handlaren med din IOU när han handlade grillkorv på ICA.

Banken köper en försäkring (”promissory note” på engelska) på krita där de står att du ska betala ”tillbaka” de 4 miljoner kronor som du aldrig lånat av banken – denna försäkring döper banken sedan lögnaktigt om till ”lånehandling” varvid du blir ”återbetalningsskyldig” de 4 miljoner kronor som du aldrig lånat. När banken köper denna försäkring på krita får banken en skuld till dig på 4 miljoner kronor – det är denna skuld, dvs IOU, som återfinns på ditt konto (ekonomiprofessor Richard Werner visar med en balansräkning hur det går till i den här videon).

Hur mycket har banken ökat mängden skulder i samhället när den hittat på sin egen skuld (IOU) på fyra miljoner kronor och ”lånat ut” den till ditt konto? Faktiskt har banken ökat mängden skulder med 8 miljoner! Detta då två skulder (IOU:s) på 4 miljoner hittas på, dessa två är:

1) Din försäkring om att du ska betala tillbaka de 4 miljoner kronor som banken aldrig lånat ut

2) Bankens skuld (IOU) till dig på fyra miljoner kronor representerat av ditt kontoinnehav

Banken har mao nu ökat mängden skulder i samhället med 8 miljoner kronor.

Av ovan har vi lärt oss att bankerna föder skulder genom att köpa en försäkring (den sk ”lånehandlingen” du skrev på) på krita på samma sätt som du skapade en kredit när du köpte korven på krita. Skillnaden är att banken föder två skulder (IOU:s) och att alla accepterar bankens skuld (dvs ditt kontoinnehav) som betalmedel.

Vi kollar nu in egenskaperna hos skuldfria permanenta pengar

Skuldfria permanenta pengar

Säg att du hittar 30 kronor i din ficka som du inte visste att du hade. Du går tillbaka till korvgubben och betalar av skulden för korven du köpte på krita. Korvgubben river då skuldlappen (den sk IOU:n) som du skrev på och skulderna i samhället har minskat med 30 kronor.

Permanenta skuldfria pengar dödar mao skulder.

Säg att du hittar 4 miljoner kronor i sedlar i en kasse hos din döde moster Agda. Du går till banken och betalar av den påhittade skulden till banken på de 4 miljoner kronor som banken aldrig lånade ut. Banken har då fått fyra miljoner kronor av dig fastän banken inte lånat ut en endaste krona. Banken river samtidigt den sk ”lånehandlingen” och du blir skuldfri. Mängden skulder i samhället har mao därmed minskat med 4 miljoner kronor när du blir skuldfri.

Permanenta skuldfria pengar kan mao döda bankernas påhittade skulder (IOU:s).

Sammanfattning av hur långt vi har kommit:

Ett betalningssystem borde rimligtvis gå ut på att skulder betalas av, dvs dödas, så snabbt som möjligt. Pengar bör rimligtvis vara skulddödare – vilket permanenta pengar (dvs sedlar och mynt, dvs kontanter) är. Av ovan har vi sett att bankerna istället föder skulder när de skapar krediter (IOU:s). Mao är bankernas betalmedel ett slags anti-betalningsmedel när de föds – bankerna sätter samhället (och banken själv) i allt större påhittad skuld genom att hitta på alltmer krediter.

Av ovan kan man också förstå bankernas krig mot permanenta pengar (dvs kontanter) – bankerna lever ju på att hitta på skulder och maximera skuldsättningen. Permanenta pengar dödar bankerna påhittade IOU:s.

Hur ska vi då bygga ett ärligt penningsystem där bankerna inte längre parasitärt kan suga ut resten av ekonomin?

Av ovan borde det framgå att bankerna borde fråntas sin rätt att sätta allt i skuld genom att föda påhitt. Bankernas krediter (dvs bankernas skulder, IOU:s) ska inte accepteras som betalmedel då de föds såsom skulder . Alla betalmedel bör vara permanenta pengar som har förmågan att döda skulder.

Ekonomiprofessor Grazianis som satte upp tre grundvillkor för att något ska få kallas pengar:

1) Riktiga pengar är enbart en symbol utan eget värde (symbol, ”token” på engelska). En vara (såsom guld) kan mao aldrig vara pengar – handlar man med t.ex guld byter man varan guld mot en annan vara och det är mao fråga om byteshandel.

2) Pengar ska accepteras som slutgiltig betalning (annars är det fråga om att handla på krita)

3) Seignoraget ska inte inte tillfalla någon (dvs ingen enskild individ eller organisation ska skapa pengar och tjäna på att skapa dem – vinsten med skapandet av nya pengar ska tillfalla hela samhället – dvs allmänheten)

T.ex är grundvillkor 3) inte uppfyllt då bankerna klart tjänar på att skapa betalmedel till kundkonton. Likaså är villkor 2) uppenbart inte uppfyllt då bankerna inte har betalat sina skulder till kontoinnehavarna (vilket visar sig vid t.ex bankrusningar då bankerna inte kan betala sina skulder till kontokunderna). 1) Uppfylls inte heller då en skuld är mer än en symbol.

Vidare är det enkelt att visa att bankerna inte ens själva ser sina skulder till kontoinnehavare (dvs kunders kontoinnehav) såsom om de är pengar. En bank accepterar inte en annan banks skulder som betalning (dvs en bank accepterar inte en kundkontoöverföring från en annan bank). Det är därför som clearingen mellan Riksbankskontona måste ske.

Nedan visar ekonomiprofessor Richard Werner (bla myntare av begreppet QE) att banken är låntagare genom att banken köper en försäkring (promissory note) på krita – dvs kontoinnehavaren är kreditgivaren – inte banken. Och som Werner också uttrycker har ingen bank någonsin lånat ut några pengar.

 

Problem är inte bara räntan (jag delar din åsikt att ränta inte ska få tas ut – i synnerhet inte på de skulder som bankerna hittar på från luften). Räntan skapar än mer skulder – men grundproblemet är att bankerna hittar på ett betalningsmedel genom skuldsättning. Faktum är att banken tar oändlig ränta om banken kräver tillbaka en endaste krona på något banken aldrig lånat ut.

—————–

cover_i_sigil
Boken som mekaniskt beskriver hur bank och penningsystemet rent mekaniskt kan beställas här:
—————————–

 

Annonser

5 tankar om “Centralbankspengar, dvs kronor, skapas utan att staten sätter sig i skuld! Och banken är låntagare – inte långivare – av det som skrivs på ett kundkonto!

  1. ”Men, såsom ekonomprofessorerna Steve Keen och Richard Werner brukar påpeka, ingår inte banker, pengar eller skuld i kurserna i nationalekonomi…”

    Nu har jag inte läst nationalekonomi, men det låter som fullständigt galimatias. Just de begrepp som Keen och Werner nämner hade jag sett som självklarheter och grundläggande begrepp inom nationalekonomin.

    Jag menar vidare också att staten absolut kan skapa centralbankspengar UTAN att staten sätter sig i skuld. Skuld till vem? Staten är suverän (på gott och ont historiskt). Men även staten mognar och växer upp i ett visst skeende under historiens gång…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s