Banken är alltid låntagare – du kan inte låna av banken

cover_i_sigil

Boken som mekaniskt beskriver hur bank och penningsystemet rent mekaniskt fungerar kan beställas här:

——————————————

Det här är egentligen bara en variant av mitt föregående inlägg – Köper man på krita, dvs på kredit, så betalar man inte med pengar – men med en logisk härledning utgående från bankens egna balansräkning.

Banker lånar inte ut sedlar och mynt – banken påstår sig ”låna ut” till kundkonton så denna härledning utgår från detta faktum.

Vi börjar med att gå igenom vad som händer om Per köper en korv på krita av korvgubben.

1) Korvgubben ger Per en korv som Per får tillgång till. Korvgubben ger Per en tillgång (dvs själva korven) på krita, dvs på kredit

2) Per blir skyldig korvgubben 20 kr då Per köpt korven på krita

3) Pers skuld på 20 kronor blir en tillgång för korvgubben. Korvgubben skriver ”Per är skyldig mig 20 kr” på en lapp och lägger i sin kassa.

Förändringar på Pers och korvgubbens balansräkningar blir som visas nedan (läs i nummerföljd):

1

Säg nu att Per hittar 10 000kr i sedlar i en påse hos sin avlidna moster Agda. Per gör en insättning hos banken. då händer nedan:

1) Banken tar emot de 10 000 kronorna och stoppar dem i sitt kassaskåp. De är nu en tillgång för banken. Per har gett banken en penningkredit.

2) Banken skriver upp att den är skyldig Per 10 000 kronor på Pers konto

3) Bankens skuld på 10 000 kr blir en tillgång för Per. Då det går att betala för bankens skuld genom bankernas kontosystem så kan inte Per skilja på kronor och bankens skuld på kronor

Förändringar på Pers och bankens balansräkningar blir som visas nedan (läs i nummerföljd):

2

Av ovan är det bevisat att Pers konto ENBART kan innehålla en notering av VAD BANKEN LÅNAT AV PER.

Säg nu att Per ska ”köpa” ett hus för 4 miljoner. Per går till banken och skriver på en lånehandling där det lögnaktigt påstås att Per lånar av banken när det i verkligheten är tvärtom: banken köper Pers framtida arbete och huset (genom panten) på krita av Per – dvs banken är låntagare och Per är långivare. Notera att varken Per eller banken har lånat ut några kronor – banken hittar på skulderna vid det likaså påhittade ”lånetillfället”

Gången är nämligen:

1) Per skriver på ”lånehandlingen”. Pers hus (panten) och framtida arbete blir bankens tillgång motsvarande 4 miljoner kronor. Per har gett banken en kredit, dvs banken har lånat av Per.

2) Banken skriver upp sin skuld på 4 miljoner på Pers konto

3) Bankens skuld på 4 miljoner kr blir en tillgång för Per. Då det går att betala med bankens skuld genom bankernas kontosystem så kan inte Per skilja på kronor och bankens skuld på kronor.

4) Per blir skyldig banken 4 miljoner kronor som Per aldrig lånat av banken. Banken har vänt ut och in på vem som är skyldig vem genom att inbilla Per att Per lånat 4 miloner kronor av banken.

Förändringar på Pers och bankens balansräkningar blir som visas nedan (läs i nummerföljd):

text4291

Ovan har vi bevisat att:

  1. Banken aldrig lånar ut kronor (fast det hiindrar inte bankpersonalen från att, troligen helt omedvetet, ljuga kontokunden rakt i ansiktet genom att påstå att banken ”lånar ut” kronor till kundkontot)
  2. Banken är ALLTID låntagare av det som finns på ett kundkonto, kontoinnehavaren är ALLTID långivare av det som står på kontot  (ett annat sätt att säga samma sak är att säga att kontokunden alltid är kreditgivare och banken är kredittagare).
  3. Banken köper kontokundens (den sk ”låntagarens”) framtida arbete på krita. Men banken behöver aldrig betala sin skuld (om det inte blir bankrusningar – men då stänger bankerna ned så då slipper bankerna betala sin skulder ändå). Den sk ”låntagaren” är mao en slav åt banken.
  4. Precis ALLT är tvärtemot vad bankerna påstår.
  5. Vi har mao ett betal och penningsystem som påstås bygga på trovärdighet men vars grund helt består av lögner och vars huvudsakliga ändamål och mening är att skaffa skuldslavar åt bankerna,

Ps

Faktiskt blir det här ännu klarare på engelska. Den sk ”lånehandlingen” är en sk ”promissory note” – promise betyder lova på engelska. Den sk ”låntagaren” (som egentligen är långivare) lovar att bli bankens slav för att betala av den påhttade skulden till banken. Banken köper denna påhittade ”promissory note” på krita och bankens skuld, dvs den kredit kontokunden ger banken, visar sig på den blivande skuldslavens kundkonto. I verkligheten är mao kontokunden kreditgivare och banken kredittagare. Ekonomiprofessor Rikard Werner föklarar det här med en balansräkning. Observera att Werner säger att banken inte betalar ”Don’t pay up”, dvs banken köper ”promisary note” på krita. Notera också att Werner uttryckligen säger att kunden är kreditgivare.

Annonser